- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
141

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Peer Gynt-musiken. Av Bo Wallner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Peer Gynt-musiken

Av Bo W allner

SEG kan ikke andet end beundre hvordan
den sprutter af vittighed og galde fra først
til sidst, men min sympati får den aldri.»
Orden är Edvard Griegs om Ibsens Peer
Gynt. Och tonsättaren fortsätter — det gäller
ett brev till vännen Bjørnson: »Du tror da
vel ikke at det er frivilligt valg fra min side

––sætte musik til det mest umusikaliske

af alle sujetter.»

Den ständiga debatten kring förhållandet
mellan Griegs musik och Ibsens skådespel som
under det sistlidna året nått sin kulmen
genom översättningen till nynorsk och den
därmed annonserade »avromantiseringen»
kommer genom detta dokument delvis i ny
belysning: av en tidigare förmenad
missuppfattning har blivit ett medvetet avståndstagande
från tonsättarens sida. Det var också två
väsensskilda temperament som möttes: Ibsens
drama är något vida farligare och väldigare
än Griegs lyriska musikvinjetter, det är något
motsatt den sentimentala nationalromantik,
där tonsättaren hörde hemma såväl stilistiskt
som i sin konstuppfattning.

Om man under senare år sålunda allt mer
funnit den griegska musiken otillräcklig för
sitt ändamål, torde detta emellertid också ha
andra orsaker, vilka — synes det mig — man
hittills endast i ringa grad beaktat. För det
första. Filmens avancerade ljudkulissystem
har på ett oanat sätt skärpt känslan för tonens
atmosfärskapande kraft i ett dramatiskt
skeende. Detta har haft till följd att idealet för
scenisk musik förskjutits ganska avsevärt. För
Grieg, liksom för Beethoven (i hans
Egmontmusik) och för Mendelssohn (i dennes musik
till En midsommarnattsdröm), för att endast
nämna några föregångare till norrmannen
inom den här behandlade musikarten, torde
det ha tett sig självklart att huvudparten
av musikillustrationerna skulle ha sluten
form. Den musikaliskt formella uppluckring
som kännetecknar den moderna seen- och
filmmusiken var något främmande för Grieg
och hans samtid.

Ännu en synpunkt skulle Grieg ha kunnat
andraga till sitt försvar: att han satte musik

till ett skådespel som han aldrig sett i dess
sceniska gestalt utan endast kände som
läs-drama. Detta bör givetvis ha berett en så
ovan teatermusiker som Grieg stora
svårigheter. — Vad detta kan ha medfört av
nackdelar för Grieg förstår man, när man tar del
av Julius Rabes berättelse1 om det sätt på
vilket Vilhelm Stenhammar ansåg sig böra
arbeta för att rätt kunna träffa ett
skådespels stämningar. Rabe skriver: »Denna
teatermusik (till Hjalmar Bergmans Lodolezzi
sjunger) kom icke till hemma vid flygeln
eller vid skrivbordet utan bokstavligen på
teatern. Stenhammar satt med på
repetition efter repetition för att avlyssna den
exakta nyansen av den ton hans musik skulle
träffa. Så blev den ofta nog knappast
färdig till generalrepetitionen. Men i gengäld
växte den ut ur den dramatiska situationen
och blev till ett med denna på ett sätt som
man aldrig eljest upplever utanför operan ...»
Den intima kännedom om pjäsen och dess
sceniska gestaltning som Stenhammar
förutsatte för ett gott resultat skulle alltså aldrig
komma Grieg till del men väl Harald
Saeve-rud, den tonsättare som skulle bli Griegs
förste norske efterträdare. (Även August
Söderman skrev musik till Peer Gynt, men
denna är till väsentligaste delar försvunnen.)
Divergenser i Peer Gynt-uppfattningen och i
lösningen av de scenmusikaliska problemen
framträder bäst vid en jämförelse av några
av de avsnitt i skådespelet där såväl Grieg
som Saeverud beledsagat handlingen.

Först Solveigs sang — »Kansje vil der gå
både vinter og vår.» I en i Sverige relativt
okänd kommentar2 till den nynorske Peer
Gynt betonar Saeverud att sången först och
främst »måtte gå heilt naturleg inn i
hen-dingane og ikkje verta eit utskilt ’nummer’.»
Det är knappast troligt att Grieg skulle haft
något att andraga mot denna åsikt, likväl har
resultaten blivit ganska väsensskilda. Där

1 Röster i radio 1940 nr. 23.

2 Peer Gynt. Eit anti-romantisk verk. Av Hans
Jakob Nilsen. Oslo 1948.

141

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free