Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 / 148 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Kinesen bland dovhjortar. Ur »Samtal med Einar Jolin». Av Eugen Wretholm

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nature morte.

Ett tomrum uppstår efter hjortarnas flykt.

— Du har ju kopierat en del kinesiska
målningar, anmärker jag efter en stund.
Jag minns en liten tavla efter ett kinesiskt
original med ett snötyngt träd och en
bergshydda till vänster i bilden.

— Det har alltid roat mig att kopiera.
Förutom två kinesiska målningar har jag i
min ungdom kopierat Watteau och Quentin
Massys i Louvre och sedermera Taddeo
Gaddi i Florens, en Rubens i vårt
Nationalmuseum, Daumiers porträtt av Alexandre
Dumas d. ä. och dessutom persiska och
indiska miniatyrer i akvarell. Jag anser helt
enkelt att kopierandet är något som hör
till god konstnärlig uppfostran. Man
kommer ju därigenom underfund med de stora
mästarnas teknik på ett helt annat sätt än
genom att blott betrakta deras verk.

En kinesisk målning är aldrig
påträngande, tillägger Jolin, och hans ansikte får
ett uttryck av ungdomligt allvar. Även om
man ej iakttar den kinesiska regeln att
endast hänga upp sina kakemonos för
betraktande vid särskilt högtidliga tillfällen utan
ständigt har dem för ögonen, så ser man
dem inte i djupare mening förrän man direkt
sätter sig ned och försjunker i ett noggrant
studium.

Så lättar målaren stämningen med en
anekdot.

— För kontrastverkans skull kan jag
berätta en liten historia om en litografi av
Edvard Munch. Den föreställde Strindberg
och hade fått sin plats i köket till min
våning vid Bastugatan. Jag såg den således
inte alltid. Ändå föreföll det mig som om
hela våningen var impregnerad med denne
hatfulle Strindberg. Litografin var som
konstverk betraktad alldeles utmärkt, men
som sagt, det hela blev en smula
ansträngande, och jag såg mig till slut nödsakad att
sälja den.

Författaren drogs i sin tidiga ungdom
instinktivt till Jolins verk, som för honom
uppenbarade en värld av »Luxe, calme et
volupté» för att citera Baudelaire. Men
denna sinneslust var ej av det morbida slaget
utan hade en karaktär av barnslig renhet.
Allt eftersom åren gick föresvävade det
honom ofta, så där halvt omedvetet, att
den lidelsefrihet och svala lyckokänsla, som
Jolins verk utstrålar, var av en annan
dignitet än dandyns oberört sorglösa
attityd i ett ångestjagat Europa, att den
mondäne målaren var något av en ljus mystiker.
Det låg nära till hands att undra, huruvida
endast den kinesiska och japanska
bildkonsten påverkat hans själsliga utveckling
eller om han även bedrivit buddhistiska
studier.

Jag delger Jolin dessa funderingar.

— När du talar om den »lidelsefrihet som
mina verk utstrålar» måste jag reagera.
Jag anser mig nämligen, i likhet med varje
verklig konstnär, vara en mycket
lidelsefull människa. För mig ter sig också den
konstnärliga lidelsen hos målare som Fra
Angelico och Corot minst lika stark som
hos Tintoretto, Michelangelo och Delacroix,
fastän den hos de förstnämnda kommer till
uttryck i en lugnare rytm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>