Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Flyttfåglar vänder åter över hvaen. Av Ragna Ljungdell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
R r g nar Ljungdel l
ker; bagge skapade sitt namn inom prosan.
Att Viljo Kajava ifråga om mänsklig
lödig-het och karaktärens resning inte uthärdade
en jämförelse med Katri Vala betydde på
detta stadium föga: också Katri Vala var
vid sitt första framträdande en lättviktare,
ingalunda skickad att axla den börda som
sedermera skulle läggas på henne; hon
växte med sitt öde och sin uppgift.
—-»Hyvästi muuttolintu» (Farväl flyttfågel),
Viljo Kajavas andra diktsamling och lyriska
genombrott, svepte som en frisk aprilvind
in över den finska samtidspoesiens
allmänning år 1938. Färgerna, det lyriska svinget,
den artistiska sensibiliteten och
redbarheten: inte på många år hade den finska
musan kommit instormande så med
bultande pulsar och flygande regnstänkt hår!
1 en serie koloristiskt finstämda hamnbilder
har Viljo Kajava tecknat den vaknande
fabriksstaden Tammerfors i morgondimma;
man kommer ihåg dem. Jämte Arvo
Tur-tiainen har han skänkt finsk poesi dess
första »proletära» stadsvyer, sedda ur
arbetarens synvinkel när fabriksvisslan ljuder.
Bondelandet Finland ägde inte tidigare en
dylik modernt fattad urban bildsvit, i stil
med Carl Sandburgs Chikago-bilder. Detta
är en lyrisk sektor hos Viljo Kajava. En
annan är hans lyriska förankring i
landskapet Tavastland, där han har sin
mänskliga rot:
— I klöverfältets vitskummande böljegång
gungar en ärtskidas gröna vilsekomna båt —
gräset
gömmer ett färskt gult penselstråk:
en ranunkelblomma —
svalorna pilar ur sina bon.
Allt högre
drar de sin glimmande sångs tunna kedja!
Antingen han i fresk lägger upp
»fabriksstadens grova ansikte» eller i saftig
akvarell målar ljusspelet över
barndomssomrarnas Tavastland, bärs hans lyrik upp av
en djup och varm social ådra. Ibland lite
juvenilt överapostroferad är den dock i
grunden äkta och levande; den sträcker det
mänskligas köl under hans stundom
artistiskt väl lätta och blomprydda lyriska
farkost. På den linjen ansluter han sig nära
till Katri Vala. pöre dem har en
finlandssvensk gått upp den obanade vägen:
bjässen Diktonius. Hos Viljo Kajava upplever
man medkänslan och bitterheten över det
sociala systemets offer. Men också glädjen
finns i hans poesi, glädjen över arbetet,
glädjen över maskinerna — liksom smärtan
över maskinens offerväsen. Häri liknar han
Josef Kjellgren; dock var Kjellgrens
livskänsla mera koncentrerad, åtskilliga grader
samtidigt både kärvare och innerligare.
Alltnog: det var föreningen av socialt
samvete — inte så broddat, inte så pregnant
ännu, men impulsivt och språngfärdigt —
och lyrisk gestaltningsförmåga som fäste
så stora förhoppningar vid Viljo Kajavas
första framträdande.
Cykeln »Ett gammalt sommarlandskap»
intonerar ett nytt anslag, som sedan skulle
bli utslaggivande för nästa fas på Viljo
Kajavas diktarväg: den medvetna
individens förhållande till sitt fosterland. I fallet
Viljo Kajava en stark, rebelliskt färgad
bundenhet. Den hettar till i strofen:
— Jag slingrar min arm kring trädens höfter,
omfamnar dem
i höstliga markers trollbundna rimfrostglans —.
Fosterland, hemland,
varför slog, varför slår du?
Tallens sträva bark
— bärande mossans eviggröna ord,
mögeldoftande som gamla böcker —
tallens sträva bark ger svaret
åt handens hud, den smekande. . .
Kargt är det svar
ett kargt och hårt land har att ge.
Några av samlingens mest virtuosa
bundna dikter varierar temat fosterland.
Bland annat den ståtliga
avslutningsdikten »Krigets och fredens värld», som inte ens
längre kan kallas en profetia: i dess förtätade
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
