- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
159

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Flyttfåglar vänder åter över hvaen. Av Ragna Ljungdell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Flyttfåglar vänder åter över haven

ångest känner vi redan det kommandes
struptag.

Vi skriver året 1938. Nästa år är kriget
här. — För Viljo Kajava, liksom för de
flesta av oss andra, konsoliderar och renar
det första krigsårets upplevelse begreppet
fosterland till ett ting med mening och
kärna. Fas nr 2. av det finska kriget smög
våren 1941 in över oss som en tjuv om
natten; det fanns ingen möjlighet att
bringa händelsernas överrumplande
dynamik in på ett intellektuellt överskådligt
plan. Viljo Kajava arbetade som många
andra inom propagandadetaljen. Hans bild
förekom — utan hans egen förskyllan —
iförd klädsam vapenrock på
veckotidningarnas första sidor: galjonsbild för den
stridbare intellektuelle! — Viljo Kajava
förstummades emellertid inte som skald.
Åtminstone ett par, tre diktsamlingar såg,
skulle jag tro, dagen under dessa kvävande
år; så här efteråt har man dock lite svårt
att särskilja den ena från den andra. De
gav vackra — även äkta — uttryck för
fosterlandskänslan, för minnet av stupade
kamrater, varierade med allt mer
formfulländad versifikatorisk talang de gängse
motiven (man kommer inte ifrån att här
använda uttrycket »gängse» —■). Typiskt,
att den patriotiskt inspirerade
motivkretsen alltid ofrånkomligt tycks gravitera mot
den solennt skridande bundna versformen!
— medan Viljo Kajavas personliga genius
hittills alltid talat varmast och mest
vädjande i obunden form. Någonting fattas dock
dessa dikter. De är lite torra i färgen, lite
tröttsamma i sin oklanderliga skandering.
Svinget är borta och den sinnliga
saftigheten, den betvingande personliga pulsen
har ebbat ut — och denna utplåning i det
kollektiva har inte kompenserats av den
stora magistrala tonen. Demon och genius
ha vikit. — Det är som om dessa års
lyriska utfällningar bebådade språnget ner i
åren av mörker och tystnad.

Kvar blir i vårt sinne bilden av flyttfå-

gelns svindlande lyriska båge, när den
med »silkeshalsen glänsande i solen» lyfter
från Finland, vinterlandet, dimlandet —

Flyttfåglar är det något särskilt med.
Under stormiga år vänder de inte alltid
tillbaka. Men det händer, att deras sugande
parabel oväntat dyker upp på nytt ur
havets dimmor.

»Till havets fåglar» heter — och vad
annars skulle det heta? — det asketiska lilla
dikthäfte med Viljo Kajavas namn som i
höst drunknar under litteraturtonnaget på
våra bokhandelsdiskar. Dess artistiska
insats, bunden vid en ny språklig vehikel,
må vara av föga vikt. Dess mänskliga
insats väger ojämförligt mycket mer — och
för att rätt bedöma den måste man se den
i sitt sammanhang och känna till
perspektivet bakåt. — Den nye Viljo Kajava, som
här möter oss, har berövats det mesta.
Koloriten har stramats åt till svart och
vitt. Glansen, den övermodiga lyriska
flykten, musikaliteten som i den vokalrika
finskans mjukt glidande kadenser alltid så
följsamt omsvept Viljo Kajavas lyriska
intentioner, allt är borta. Och inte bara det:
även de tre bärande incitamenten inom
hans motivkrets har tagits ifrån honom:
det sociala elementet, barndomens
Tavastland, fosterlandet — Inför denna torftiga
lilla poesibok tvingas man ånyo att göra
halt inför den avgörande frågan på varje
andlig livsväg: frågan om »fattigdomens»
betydelse. Vad är det som slutligen betingar
och uthamrar varje konstnärlig insats av
kvalitet? sedan den steg för steg berövats
alla yttre rekvisita (i detta fall alla verbala
stilmedel)? Är det slutligen den mänskliga
hållningen, den rena singulära tonen,
som fäller utslaget? Ty den människa som
här framträder i en språkdräkt, vilken
stramar och trycker både här och där och som
ännu inte ens funnit sin »passform», är
obestridligen alltjämt poet. Och det djupt
tillfredsställande är, att det alltjämt är den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free