- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
160

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Flyttfåglar vänder åter över hvaen. Av Ragna Ljungdell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ragnar Ljungdell

forne Viljo Kaj a va som talar. Med andra
ord: kontinuiteten är på djupet obruten,
tonen utgår fortfarande ur personlighetens
centrum; man märker det bland annat på
de bägge diktvolymernas titlar. Här talar
en karaktär som axlat sitt öde, som i ett
slags aktiv stillhet bejakat det handlande
(eller icke-handlande) vilket fallit på hans
lott. En människa har »seine Sache auf
Nichts gestelit». Ett jag har börjat växa
fram ur fullkomlig utarmning.

Kanske antyder det sammanpressade
dikthäftet själva rymdmåttet på allt som
måste skalas av hos människan. Hos oss
alla.

Det är inte ofta man konfronteras med
en andligen mera homogen samling poemer
än denna; strof flätas till strof, den ena
tycks veckla ut sig ur den andra likt
skotten på en växande planta, dröjande,
varje ögonblick under övervinnelse av ett
tryck. Enhetligheten kommer delvis därav,
att skaldens yttre och inre situation
sällsynt restlöst täcker varandra. Omärkligt
— med ett grepp som vore skickligt ifall
resultatet av medveten beräkning, men
som i detta fall antagligen är rent intuitivt
och därför en så mycket säkrare
barometer på den artistiska känsligheten —
har poetens fysiska miljö under tidigare
livsfaser här turnerats över till staffage för
ett inre skeende. Vägen är lång från
barndomens tavastländska ängder, från
ungdomsårens fabriksstad, från de nationella
propagandaarsenalernas »lögn och allmänna
tjuvgods», från kamraters förtegna gravar
i öster, lång till randen av det hav, där
skalden nu gör halt. Ty längre än till linjen
där strandens stenar möter havet kan
vandraren inte komma. Dimman från den
vaknande fabriksstaden vid Näsijärvi sveper
också horisonten över denna namnlösa
ocean, ur dimhavet slungar sig havets fåglar
fram —• eller är det flyttfåglarna? »Med
händerna fulla av droppande dimma», med
pannan stumt lyftad mot fågelskriet, känner

människan än en gång den förpinade, så
ofta prostituerade driften att tala:

— Såsom Demosthenes på stranden

tvingade sina vanfödda ljud

till talets stränga form

med stenar i sin mun,

med möda predikande

till havets fåglar —

så lär jag mig att tala

ett främmande språk på avlägsna stränder,
inte med stenar i min mun,
utan pressande min panna
mot kalla, vassa stenar

— om jag ändå inte kan tala —

Vad har han då att säga? Ty det är föga
troligt att den forne ordlekaren, som länge
och djupt gått sluten i stumhets lust,
skulle vilja bryta den cirkeln utan ett
tvingande imperativ bakom.

Det finns ett bärande tema i boken. Det
finns också ett gammalt ord för det temat,
men det har blivit nästan genant att ta
det i sin mun: kärlek. Ordet och dess
synonymer förekommer sällan i häftet; där så
sker, är det sakligt betingat. Men dess
närvaro förnimmes i varje strof. Det är
det, som ger boken dess sällsynta
homogenitet. Så har den yttre skådeplatsen för
poetens tidigare lyriska alstring —
barndomslandskapet och fabriksstaden — nu
blivit stiliserat staffage för ett inre skeende
på jagets centrala plan: kärleksplanet. Det
sociala elementet hos Viljo Kajava — en
av gropunkterna där man förväntade växt
av hans diktning — har fördjupats till en
livskontakt, för mänskligt ödmjuk och
jordiskt livsnära för att kunna pretentiöst
rubriceras såsom »universell», men med det
andligas omisskännliga primat. Den
ungdomliga medkänslan med det samhälleliga
systemets offer har vidgats till en värkande
ömhet för »brodern i lidandets brödrarike»,
för människan i hennes allsidiga nödläge.
Också här finns beröringspunkter med den
sene Josef Kjellgren. — Viljo Kajava vet,
att det finns blott

160

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free