Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Flyttfåglar vänder åter över hvaen. Av Ragna Ljungdell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flyttfåglar vänder åter över haven
— en isande, tät dimma
i våra hjärtan —
Han bjuder den »öppna handflatans
människovärme», och i en dikt —- en smula för
prometeiskt överbetonad, vore det ej för
de träffsäkert modulerade slutraderna —
säger han:
— så bränn mig då äntligen färdig
till din fullständiga avbild,
som står, ej sårar
med sina skärvor.
Glimtvis når han också nu något av
glansen i sitt lyriska förflutna på finskt
tungomål. Så i denna ganska tjusande arabesk:
Då jag slöjdade
mina sulor av trä
i en utfattig koja
bakom stinkande kojor
i en grå by, i ett avlägset sken
från en rik stad,
då kände jag mig
som en fårad, kinesisk gubbe ■—
en skugga på min panna
var som ett tuschstreck;
en blomma, svept i himmelens blå,
bönföll i mitt hjärta
om kraftigare mull,
men vattnet i mina ögonfransar
glimmade som levande guld,
bakom en dammig ruta.
Som motto för samlingen kunde man
välja följande, i komposition en av de
originellaste, i perspektiv en av de finaste,
genuin, genompinad:
— Detta räcker för mig: ett bräde,
ett bräde fullt av havets skrifter,
återstoden av min
längesedan ruttna båt.
Ty på detta gråa, primitiva blad
kunna mina fingrar läsa
mina minnen —
då min mun,
som tigit alla dessa dagar,
äntligen förstenas helt
och blir ett
med strandens klippa invid havet
och öppen blott mot evigheten,
utan tungans talande låga.
Här finns allt det väsentliga i hans dikt
och intet därutöver: havet och båten —•
nu rutten — klippan, den stelnade munnen,
den talande lågan. Endast ett saknas:
havets fågel. Det är han, som sjunger.
Cirkeln är sluten. Diktarjaget,
människojaget står förlöst i det yttersta av landskap:
där dyningen från kosmos möter livslinjens
stenar.
Bebådelse i havet.
71—Ord och Bild, s8:e årg. l6l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
