Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Pont du Gard. Av Gunnel Vallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pont du Gard
våningen består av sex kraftiga valvbågar,
den andra av elva mindre, och den tredje
slutligen uppbär vattenledningen.
Totalhöjden är 48,77 m över vattenytan —
nästan exakt samma siffra som valven i
katedralen i Beauvais. Man kan tänka sig,
vilka krav på tekniskt kunnande en sådan
konstruktion måst ställa. Bron företer en
svag konvex böjning upp mot floden —
varför vet man inte, men möjligen har den
fått denna form för att bättre kunna stå
emot strömmens påfrestningar. I en av
valvbågarna på andra våningen finner
man en egendomlig, primitiv relief, vars
funktion var att skydda bron mot »det
onda ögat». Dylika reliefer återfinnas ofta
på romerska byggnadsverk.
Pont du Gard har i alla tider varit
utnyttjad för trafik över floden.
Ursprungligen tog sig de vägfarande över på de drygt
i m breda utsprång som bildas av de båda
övre våningarna, vid foten av pelarna som
uppbär valvbågarna. Det är lätt att inse
att behovet av en bekvämare överfart med
tiden gjorde sig gällande, och åtminstone
från 1500-talet, troligen betydligt tidigare,
finner man en ny, visserligen diskutabel
lösning. Man lät helt enkelt göra en
urholkning i pelarna och bygga en väg på
yttersidan av andra våningens valv. Ett dylikt
förfarande måste givetvis medföra sina
risker för brons hållfasthet. Vidare byggdes
ett räcke, och senare även ett antal
utsprång för att underlätta trafiken.
I början av 1700-talet såg man sig
nödsakad att reparera bron, men de
svårigheter som materialtransporten på denna
höjd över floden erbjöd (jämförelsen med
vad man sjutton sekler tidigare förmådde
ger sig osökt!), tvingade arkitekterna till
en kompromiss. Man stoppade helt enkelt
igen de värsta hålen med ett slags fyllning,
som inom kort förstördes av regnvattnet.
Mot mitten av århundradet började man
därför på nytt oroa sig, vilket resulterade
i en åtminstone ur estetisk synpunkt
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
