Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Pont du Gard. Av Gunnel Vallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnel Vallquist
ganska sorglig lösning: man byggde en
landsvägsbro intill den gamla och
sammanhängande med denna. På reparation av de
gamla, delvis fallfärdiga, valven tänkte
man för ögonblicket inte.
Det var först då Prosper Mérimée år
1834 till båtnad för de gamla franska
konstskatterna blev inspecteur général des
monuments historiques, som mera genomgripande
reparationer började planeras. Är 1858 var
restaurationen fullbordad och bron i det
tillstånd, vari vi nu ser den. Men bakom detta
resultat låg mer än tre års intensivt arbete.
Regnvattnet hade under århundraden
trängt in mellan stenarna i valven;
särskilt i andra valvraden hade stor skada
åstadkommits. Det var också här, som
reparationerna först satte in. Men även de
nedersta arkaderna var illa åtgångna. Då
man tagit bort gipsverket från föregående
århundrade under ett av valven, möttes
arbetarna av en sådan syn, att de greps av
panik och tog till flykten. Två stora
valvstenar i mitten fattades helt enkelt. Man
fick i hast förebygga den katastrof, som
dittills endast genom ett underverk tycktes
ha låtit vänta på sig. — Slutligen lät
arkitekten, Laisné, som har största äran av
att detta enastående monument så väl
bevarats till vår (och fotografiens) tid,
mellan den gamla bron och den nya bygga
en smal kanal, vilken dels tjänar som
avlopp för regnvatten, dels skiljer de båda
broarna åt.
Nu spänner sig brons valv åter lika fasta
och säkra som för tvåtusen år sedan — det
är bara det, att fasthet och säkerhet
sedan dess blivit betydligt mer relativa
begrepp. Antingen får de strykas ur det
på-räkneligas sfär eller också flyttas helt
inom den andliga verklighetens gränser —
i den mån man nu erkänner någon sådan
verklighet.
Hur därmed än förhåller sig, så må det
vara tillåtet att innan man lämnar Pont
du Gard anställa en liten privat
betraktelse, som helt naturligt frammanas av
den syn man har framför sig.
Denna bro står som ett värdigt monument
över den kultur som byggt den. Mer än så:
man vågar gott kalla den en inkarnation
av romarandan, denna anda, vars mest
bestående monument — aere perennius —
varit (man tvekar att säga: »är») den
västerländska kulturen. Vad som gjorde Rom
till världsmakt var några få stora
egenskaper: organisationsförmåga, vidsynthet,
soberhet, klarhet. De båda förstnämnda var
det som lade världen under dess spira: en
fast organisation förknippades med långt
gående respekt för individuella särdrag.
Roms hand var visserligen en järnhand,
men en ordnande, icke en kvävande sådan.
— De båda senare egenskaperna gav
ro-markulturen dess oförgängliga form: en
klassisk måttfullhet, överskådlighet och
samling.
Allt detta kan, även om det torde
förvåna mången, sägas inte bara om antikens
Rom utan också om medeltidens. Men den
nya tid som sedan följde och vid vars
slutskede vi nu tycks stå, avlägsnade sig
med gradvis ökande hastighet från det
romerska arvet. Har denna utveckling fört
oss i riktning mot ett bättre eller ett sämre?
Här må var och en själv ge svaret, ty här
lämnar vi oundvikligen det objektivas fasta
mark.
Mänskligheten har alltid (låt vara med
mycket växlande lycka) sökt ge bron en
estetiskt tilltalande form. Praktiska hänsyn
har sällan fått vara allenarådande. Brons
idé tycks, kanske omedvetet, ha
förknippats med moraliska eller andliga
värdebegrepp. Ingenting är egentligen
naturligare. Symboliken ger sig själv;
människoanden ser helt naturligt i materien en bild
av det immateriella.
Människans liv har ofta betecknats som
en vandring och stillaståendet som en
brist. Anläggandet av vägar underlättar
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
