- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
186

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Några verk om tysk litteratur. Av Bertil Malmberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bertil Malmberg

stilistiska balans. Men felet är då
översättarens, som försummat att räkna med
skillnaden i uttryckets rytmik hos två olika idiom.
Han bryter ideligen halsen av sig på
mångahanda språkpsykologiska stötestenar. Nå,
det kan hända den bäste; ty det är ett mycket
svårt språk, det mesopotamiska.

Alker ger ett helhetsperspektiv av den tyska
litteraturen från 8o-talet fram till 1918. Att
som det här göres, kalla denna totalitet modern
är näppeligen exakt, mindre på grund av
gränsdragningen framåt, som oupphörligt
genombrytes av så många medspelares
osystematiska kronologier, än av begynnelsernas
tycke av föråldrad repertoar. Det inser också
författaren, ja, han ville gärna sätta
födelseåret för det specifikt moderna till 1912, då
expressionismen tog vid, vilket enligt min
tanke också är orätt; ty symbolismens, den
introverta »realismens» debut under 90-talet,
hör förvisso med i det modernas komplex.
Men han böjer sig för den formlösa andemakt
som nämnes praxis. Var nu det så
oundgängligt? Det är väl ändå bara en titelfråga det
gäller. Och varje praxis måste åldras och
slutligen gravsättas. Visarpilen glider . . .

Utrymmet förbjuder mig att refererande
följa författaren på expeditionen genom den
tyska litteraturens öknar och oaser. Jag får
nöja mig med sporadiska påpekanden. Vad
man möjligen kan anmärka mot boken är
anhopningen av namn på sedan länge
stendöda diktare. Den kan tynga, men det måste
sägas, att den knappast märkbart förringar
klarheten — en klarhet av mönstergillare art
än den vi påtalade tidigare. Av naturalismen
ges ett mycket roligt och livssant porträtt
med små, försåtliga dagrar, inte
karikaty-riska, men ändå framhävande det väsentliga,
d. v. s. svagheterna, med fin skadeglädje.
För-fattarkarakteristikerna tyckas merendels
utmärkta, och man hittar ingenstädes några
trivialiteter, några spökande truismer. Alkers
förmåga att gradera sin sympati och sin
beundran efter intelligenta värdenormer sviker
sällan. Det kan ofta bli utsökta essayer i
miniatyr. Bokens komposition efter
diktarterna gör emellertid, att man ofta får leta
ihop delarna från skilda håll, vilket är en
olägenhet. Om de store, om Rilke, George,
Hesse, för att nämna några, få vi mycket
nyanserade besked, om Karl Kraus en
orientering, välbehövlig för mången. Men också när
Alker ger diskutabla värderingar (jag kan
peka på skildringen av Hofmannsthal) är själva

det analytiska förfarandet så inträngande att
man accepterar det, fastän med den
reservationen att man förser det med ett positivt
förtecken. Med eklekticismen hos den store
fin-de-siècle-diktaren, denna mun för den
österrikiska överkulturens alla skrämmande
välklanger, är det så att han ur litteraturerna,
ur musik och måleri lånade deras broderliga
vemod för att förena det med sitt eget och
återge det med absolut nyhet och ojämförlig
individualitet, en eklekticism som kan erinra
om Eliots.

En av de få svenskar som alltjämt ha
förbindelsen till tysk litterär kultur obruten är
Johannes Edfelt. Han har (i Strövtåg)
skrivit om emigrantförfattare med större
insikt än någon annan essayist hos oss torde
kunna prestera, och han har författat
kapitlet om de tyska diktarna i kompendiet
Europas moderna litteratur, som Artur Lundkvist
utgav för några år sedan. Som tolk för tysk
lyrik har han utfört en gärning, som fått ett
allt imposantare omfång — ett ödmjukt verk
av en stor originalpoet.

Nu ha några essayer utkommit som jag
tyvärr endast hinner omnämna, inte behandla
närmare, en liten men lärorik volym, som
inledes med en översikt av den tyska
1900-tals-litteraturen. Den som behöver inhämta hur
hastiga notiser skola göras, så att de förmedla
en vibration, bör studera denna sakliga resumé.
Sedan följa uppsatser om Rilke och Hesse,
om Georg Trakl som den mörkt tjusande
bäraren av förfallets krona, en Lenau-Baudelaire,
om den andre store diktaren från Prag, Kafka,
om Werfels, det tredje praggeniets, mystiska
horisont och Kästner, Edfelts tidige mästare;
till sist bilden av Stefan Zweig mot Wiens
begravda dödsrike. Som den hofmannsthalska
finessens karikatyraktiga och ödsliga negativ
ter sig denne improduktive mångskrivares
liv och död i en fåfänglighetens och
efter-apningens representation, en skenverklighet
av spelad lidelsefullhet, av spelad
intellektua-lism, av spelad tragik. Man kan omöjligt
förneka att denna spöklika impotens av format
är tidsillustrativ.

Om dessa skiftande gestalter ger
författaren några inpräglande bilder. Edfelts
essaystil har den saklighet som aldrig söker sitt
och just därigenom blir personlig på en högre
och mer objektiv nivå än de lösa
arabeskernas. Det är det goda och fina
kännar-skapet som danar denna rättsinniga prosa.

186

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0212.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free