Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den moderna fransk-canadensiska litteraturen. Av E. Bendz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den moderna fransk-canadensiska litteraturen
Av E. Bendz
ÄR Mme Gabrielle Roy i december
1947 tog hem Prix Femina för sin roman
»Bonheur d’occasion», var det på sätt och vis
en »händelse»: det var första gången ett av de
förnämligare franska litteraturprisen gick till
en canadensisk författare. Mme Roy är
emellertid numera bosatt i Paris och har fransk
förläggare; det bör också nämnas att hennes
bok, som först kom ut i Montréal 1945, genast
väckte uppmärksamhet i USA, översattes och
trycktes i miljonupplaga. Det var alltså inte
precis något obskyrt alster, som den parisiska
damjuryn hade äran »upptäcka». I Canada
råder visserligen delade meningar om
romanen, men man är naturligtvis belåten med
reklamen och kanske i hemlighet smickrad av
denna artighetsgest från det forna
moderlandet. Fa,llet ger mig anledning att gå lite
närmare in på ett ämne, som bör kunna
intressera alla franskorienterade läsare här hemma.
Vad vet man i Sverige om Canadas
fransk-språkiga litteratur? Håller mina egna
informationer streck, lär det inte vara många
böcker, som finner vägen hit från Montréal eller
Québec, som likväl ligger precis lika nära oss
som New York och där det inte saknas
energiskt skötta förlagshus. K. G. Bolanders
förträffliga översikt »Det nya Canada» (1947),
som även innehåller ett kapitel om den franska
befolkningen, upplyser föga om dennas
kulturella status och förehavanden. Det rör sig
likväl om närmare 4 milj. människor, ungefär
en tredjedel av landets invånare, och därtill
en ytterst livaktig, rasmedveten och homogen
folkgrupp, som hävdar sig mer än väl mot det
anglosaxiska flertalet. En kort historisk
återblick är emellertid av nöden.
Den franska kolonisationen av östra Canada
tog sin början under förra hälften av
1600-talet och utvecklade sig under de svårast
tänkbara förhållanden: bitter kamp för livets
nödtorft i ett strängt klimat och en vild och
ogästvänlig natur, oavbrutna fejder med britter
och rödskinn, varje bit odlad mark köpt för
sitt pris av »blod, svett och tårar». Ett
hårdfört släkte: pälsjägare och småbönder,
timmerhuggare och flottkarlar, knektar och
hed-namissionärer, några ämbetsmän. För and-
ligt liv i högre mening — utöver religionen —
fanns varken tid eller krafter. Boklig
verksamhet var utesluten ■—- vem skulle skriva
och för vem? Ett och annat om Canada och
delvis även tillkommet på ort och ställe, men
av franskfödda författare: lite historia och
topografi, ämbetsrapporter, jesuiternas
berättelser, en del religiösa skrifter, det var ungefär
allt under de första tiderna. Men bandet med
hemlandet höll. Québecs provinsvapen bar
devisen »Je me souviens». Det var mer än ett
tomt ord. Sakta men säkert växte också tack
vare den hårda sammanhållningen och det
fruktansvärda trycket utifrån en ny känsla av
gemenskap, en provinsiell patriotism. Och
åren gick . . .
Med fördraget i Paris 1763, då Frankrike
efter det stora kolonialkriget för alltid
avträdde Canada, började ett nytt och smärtfyllt
kapitel i landsdelens historia, »det mörka
skedet», som varade i bortåt 100 år. Befolkningen
räknade vid tiden för kapitulationen omkring
60 000. Förbindelsen med moderlandet var nu
praktiskt taget avskuren. Skulle denna lilla
folkspillra gå under? Den visade sitt rätta gry.
Det blev en seg och hjältemodig kamp för
lag och rätt, för nedärvd tro och gammal sed
och inte minst för språket, som traderats i sin
kärva och robusta enkelhet från de första
generationerna av nybyggare. Man inrättade sig
för motstånd på lång sikt och på alla hotade
punkter under ledning av prästerskapet och
med församlingarna och byalagen som den
fasta kärnan. Som alltid när en kraftfull och
moraliskt oanfrätt minoritet utsättes för
övergrepp och förföljelse, stärktes försvararnas
samhörighetskänsla och livsvilja; en annan
fara: den ökade immigrationen från de
brittiska öarna, övervanns tack vare
fransk-cana-densarnas barnrikedom, deras avsky för
infiltrering och exklusiva familjekänsla — de
utgjorde och utgör en nästan hermetiskt
sluten folkenhet, som står emot alla
assimileringsförsök och t. o. m. utövar en allt starkare
»biologisk» press på det engelskspråkiga elementet.
Men det var som en sekellång avspärrning:
Frankrike hade varken hjälp eller hopp att ge
sina för livet kämpande landsmän i dessa civi-
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
