- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
188

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den moderna fransk-canadensiska litteraturen. Av E. Bendz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

E. Bendz

lisationens utmärker, varken nya kolonister
eller pengar, varken böcker eller tidningar.
För litteratur i egentlig mening fanns under
denna period fortfarande inga livsbetingelser:
de talanger som framträdde absorberades mer
eller mindre av politiken.

Så vänder vi åter ett blad i landets historia.
På sommaren 1855 seglade en fransk fregatt
uppför Saint-Laurent och ankrade i Québec.
Den hade bl. a. diverse tryckalster ombord:
Napoleon III:s regering hade funnit tiden
vara inne för en »kulturpropaganda», som kom
att få viktiga följder. Besöket, en ringa
händelse i och för sig, var även på annat sätt
betydelsefullt. Så främmande hade folk hunnit
bli i denna transatlantiska »relikt av 1’ancien
régime», som någon kallat den, att man inte
ens hade en aning om trikoloren eller kände till
Revolutionen annat än genom hörsägen! Den
i 80 år avbrutna förbindelsen med
moderlandet var återknuten och »blockaden» hävd. De
inre förhållandena i Canada undergick snart
därefter en väsentlig förändring. Genom
do-minionförfattningen av 1867 tillerkändes de
franska medborgarna full likställighet med
majoriteten, franskan blev fakultativ vid
domstolarna och i det federala parlamentet i
Ottawa, obligatorisk jämte engelskan i
lagtexter och rättsprotokoll etc. Det finns nu
två helt franska universitet, i Montréal och
Québec, det finns föreningar för språkvård och
propagandabetonade kulturorgan och sedan
1945 en vitter akademi. Och nu först, sedan
det inrepolitiska läget stabiliserats och det
allmänna bildningsintresset fått en viss
omfattning, kan man börja tala om en verklig
fransk-canadensisk litteratur med klart
framträdande särdrag.

Men det är en litteratur, som ännu har
många hämningar och yttre hinder att
övervinna. En litteratur bärs upp i första hand av
ett kultiverat överskikt, den förutsätter en
köpstark publik, som ger författarna möjlighet
att helt ägna sig åt sitt yrke, den kräver
slutligen en viss balans mellan tradition och
frihet, mellan en erfarenhetsmässigt prövad
teknik, ett noga fixerat skriftspråk och det
personliga initiativet. I det franska Canada
befinner sig författaryrket ännu i viss mån på
»det kämpande stadiet». Den intellektuella
eliten besväras av hänsyn eller slits mellan
tendenser, som vanskliggör en reglerad
samverkan. Publiken är livaktig och öppen för
nyheter, men relativt fåtalig i detta land, som
till huvuddelen befolkas av en starkt konser-

vativ bondeklass och ett amerikaniserat
stadsproletariat. En följd härav är att den
litterära verksamheten alltjämt i förbluffande hög
grad utövas av personer, som har den till
hobby eller bisyssla: journalister, advokater,
läkare, präster o. s. v., och helt enkelt inte
vågar ta steget helt ut till ett så ovisst
näringsfång som att skriva romaner och
teater-pjäser.

Och vad stöd har vår canadensiske
författare i sitt hemlands litterära traditioner? (Jag
återkommer till frågan om språket.) Några
ord av en vittnesgill bedömare —■ Robert
Charbonneau, chef för förlagsfirman L’Arbre
i Montréal, utgivare av La Nouvelle Revue
och själv romanförfattare, essayist och poet
•— är rätt upplysande på den punkten: »Den
unge romanförfattaren har inga mästare, som
han kan förelägga sina bekymmer. Han kan
inte be någon om de råd och direktiv eller den
uppmuntran, som är så nödvändiga under
läroåren. Det finns ingen, som är fri eller stor nog
på det område han vågar beträda för att
bespara honom mödan att själv göra de
erfarenheter, som skolning i tid borde ha gett
honom.» (»Connaissance du personnage».) Han
får m. a. o. pröva sig fram tämligen på egen
hand utan den traditionella disciplin och
rutinmässigt förvärvade säkerhet, som även de
radikalaste litterära omstörtare i en gammal
kulturnation får ofrivilligt till skänks och
åtminstone kan dra negativ fördel av. I vissa
andra avseenden är han emellertid nog så
handikappad av det förflutna eller miljön.
En sak är denna: det fransk-canadensiska
samhället är ännu i dag, all amerikanisering
till trots, en teokrati. Hela undervisningen
ligger praktiskt taget fortfarande i händerna
på prästerskapet med allt vad därmed följer
av hemlig makt över sinnena och inflytande
på opinionen. I ett sådant land, där kyrkans
män har spelat en stor och lysande historisk
roll och gjort så betydande kulturella insatser,
kan deras ingripande aldrig på någon punkt
lämnas ur räkningen, lika lite som det faktum
att denna samhällsgrupp konsekvent sökt
rekrytera sig med de bästa begåvningarna i
skolor och universitet. Antalet präster,
sekulära eller munkar, som i Canada uppträtt även
som världsliga — litterära och vetenskapliga
—- författare, är respektingivande, deras
intelligens, deras skicklighet och i vissa fall
fördomsfrihet och rent av självsvåld för oss lika
överraskande. (Det har hänt mig själv att
jag läst en och annan ovanligt fängslande och

188

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1949/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free