- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
191

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Den moderna fransk-canadensiska litteraturen. Av E. Bendz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den moderna frans k-c anadensiska litteraturen

han alltså ingenting ha att skaffa. Han är
fransman visserligen »i anda, kultur och
livsvilja», men »fransman i Canada». Och till sist
denna beska sanning: »Hittills, hur pinsamt
det än är att säga det, har vi aldrig betytt
något för Frankrike, utom när det behövt vår
hjälp i krig.» Det är inte minst just denna
fransmännens nonchalans och nedlåtenhet,
som. sårat deras ättlingar i Canada och drivit
dem till skarpa och delvis rätt aggressiva
uttryck av självkänsla. (Jag hänvisar till en
artikel av Alain Grandbois i Liaison nov. 47,
där han avhånar propagandaturister från
Franska Akademien och »1’Alliance blablabla»,
som kommer över och pratar officiell smörja i
Canada och f. ö. inte lägger två strån i kors.)
Ingenting är mera kränkande för
fransk-cana-densarna än att figurera som »lillebror»: de
vill sist av allt att deras litteratur skall
uppfattas som ett annex till den riksfranska
och bedömas efter en annan och lägre,
»kolonial» värdeskala. För dem ser saken så ut:
»La Nouveile France» var en gång en gren av
ett träd. Grenen slets av och fick ligga där
glömd och föraktad. Den slog rot och sköt av
egen kraft i höjden som ett nytt träd med egna
livs- och näringsresurser. Tillämpad på de två
ländernas andliga förhållande i stort till
varandra mot sin aktuella bakgrund och med alla
sina konsekvenser kan denna bildliga
sanning formuleras så: »Efterkrigstidens
desorganiserade och redlösa Europa tycks
befinna sig i tillbakagång på konsternas område.»
»Amerika ingår i den skapande åldern,
Europa går baklänges.» »Vi tror inte längre att
Europa är det centrum, varifrån alla
konstnärliga impulser utstrålar.» »Vi hävdar att
det finns en canadensisk litteratur, som är lika
oberoende av Paris som av New York.»

Vad har nu denna nya, så självmedvetna
och hoppfulla litteratur att bjuda en utländsk
publik — oss svenskar t. ex.?. . . Först och
främst väcker den en högst naturlig och
berättigad förvetenhet inför något främmande
och säreget: Amerika är inte Europa, varken
i tid eller rum, och lika lite är Canada USA
eller det franska Québec detsamma som det
engelska Ontario. Den ger oss en känsla av det
väldiga, ännu till stor del jungfruliga landets
primitiva tjusning och vildhet, av en rörlig,
vital, optimistisk och på många sätt
charmerande befolkning, av en okänd livsatmosfär,
på en gång ultramodern och spänningsladdad
och (som B. Brunet uttrycker sig) »mättad
med en doft av det gamla hemlandet, som i det

Germaine Guèvr em ont.

närmaste fördunstat i nutidens Frankrike».
Ett litet folks litteratur kan av självklara
orsaker aldrig som helhet mäta sig i
betydenhet, rikedom och artistisk fulländning med
en stor och urgammal kulturnations. Men väl
kan den i sina individuella prestationer uppnå
ett jämbördigt värde och frambringa verk,
som i vilket land och på vilket språk som helst
skulle berättiga till en hedrad rangplats. Det
är sant om vår egen litteratur; det gäller också
om det franska Canadas, trots att den ännu
i viss mån befinner sig på försöksstadiet och
väntar på den okände, som med geniets
bravur och hänsynslöshet och alla medel
suveränt i sin hand en dag skall fånga »den
lauren-tinska folksjälen» i ett mäktigt grepp. Jag
har nämnt en del namn; det finns en mångfald
andra att minnas, poeter, essayister,
romanförfattare (Änne Hébert, Roger Duhamel,
Rex Desmarchais, François Hertel, Philippe
Panneton, —- »Ringuet», -— Michelle Le
Normand, Félix-Antoine Savard etc.). Men
här får den äventyrslystne amatören ta sig
fram på eget bevåg; B. Brunets lilla översikt
ger alltid en första vägledning. . .

Till sist en praktisk fråga. Hur ställer det
sig med språket hos dessa författare? Kan man
läsa dem utan större svårighet? Det beror på.
Hos några finns knappt ett ord eller en vänd-

191

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free