Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Begravning i Senlis — och i Solna. Ett bidrag till den svenska naivismens historia. Av Lennart Seth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Begravning i Senlis
och i Solna
en stockholmsmålares motsvarighet till
Henri Rousseaus självporträtt i
»porträttlandskapet» från 1890, där han, den lille
tullnären, ser sig själv ur den parisiska
banlieun nå upp bland sommarkvällens
skyar?
20-åringen Erie Hallström hörde väl
knappast till Dardels och hans kamraters
närmaste krets, men det förhållande, att
han redan tidigt »var med i svängen» —
ett uttryck för hans friska, vakna,
utåtriktade temperament och oförskräckta
glädje åt att pröva nya uppslag — motsäger
långt ifrån möjligheterna att han i de
äldre kollegernas krets redan nu hämtat
impulser. Och impulser just till sitt första
naivistiska experiment, »Motiv från Solna
kyrka».
Det är lockande att i den duken se en
ungdomligt romantisk målares
anspråkslösa och hemmasvenska svar på Nils
Dardels samma år målade »Begravning i
Sen-lis», som Hallström alltså mycket väl kan
ha sett i den ovan omtalade katalogen från
Gallerie Flechtheim. Hos Dardel skimrar
sommarsolen ljust kring katedralen och
spelar i alléns lövverk, och den dyrbart
smyckade likvagnen följs till kyrkogården
av korgossar i vitt och violett och av många
sörjande i svarta kläder och blanka
cylinderhattar. — Hallströms begravningsmotiv
är fattigare. Bakom en sandbackes mörka
furor brinner aftonhimlen röd, över
kyrkogårdens höstgula kronor och kyrkans lilla
lökkupol driver tunga, gråblå kvällsmoln:
stämningen minns vi från en annan
samtida stockholmsdiktare, Erik Lindorm:
»Gripen jag sett bakom Solna, kvällssolen segna
förblödd». På vägen i förgrunden knagglar
en likvagn med vajande plymer, som lyser
bleka i halvskymningen. Några svarta
figurer, som följer kistan, en cyklist och en
enslig, naken husgavel, en sista hälsning
från utkantskvarterens grå vardag,
stryker under draget av ensam fattigdom.
Hallströms begravnings-scen är som en illustra-
Henri Rousseau. Landskap.
Pontoise. iqo6.
tion till Lindorms stockholmsbild med den
fattiga sorgen, som drar fram över ett
snö-smutsigt torg:
Hyrvagnen smyger
tyst genom smutsen som flyger.
En vit liten kista med rosor
står bakom kuskbocken dold.
Mitt i trafiken,
hetsad av gatstensmusiken
måste den ljusskygga sorgen
tränga sig fram, knappast tåld.
Också hos Dardel finns ju naivismen,
»en naiv fromhet», men rent artistiskt är
den utomordentligt rik och raffinerad med
inslag från både Rousseau och Seurat (Erik
Blomberg). I Hallströms Solna-tavla —
målad på en liten bit av en rullgardin —
är färgen bara dov och grumlig, teckningen
medvetet knagglig och tafatt — liksom
rytm och ordval i Lindorms »konstlösa»
strofer. Sambandet och den förmäla liksom
den sociala motsättningen mellan Dardels
och Hallströms begravningsmotiv påminner
onekligen om förhållandet mellan några
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
