Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Lagan. Av Åke Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÅGAN
Av ÅKE GUSTAFSSON
Nu hänger rymden
i fina trådar
och ljudlöst svänger
var stjärnkristall.
Den flämtar, fladdrar
i rymdens vågor,
som eld och lågor
mot vinterflingornas fall.
Högt uppe glimmar
Andromedas
långa strimma,
jag söker fånga
dess spröda ljus.
Kring världen går det
sin krökta bana.
Och när jag vänder mig
för att spana
från norr till söder
så kan jag ana
det även där
över jordens grus.
Och varje ljus som jag
ser i ryrrden
och varje brus som jag
lyckas fånga
är eld och ton
för min svala själ.
Jag blir en stjärna
som stilla glöder,
ett ljus i norr
och en ton i söder,
en gud som stiger
ur jordens träl.
Jag hör det susa
i ängens blommor
mot allt det ljusa
en dov och underligt
tung musik.
Jag hör hur groddarna
spränger jorden,
hur rötter tränger sig
runt varandra,
hur mullen skälver
av heta skrik.
I moln som ilar
på blåa himlen,
i gråa pilar,
i vattendroppen
hörs samma sus.
Jag måste falla
på knä och trycka
mig till dem alla
i aftonskymningens
svala ljus.
Den kraft som väller
i gräsens innersta
lätta väsen
är också min.
I jordens myller
har jag mitt fäste,
dess safter fyller mig,
droppar glödande
oro in.
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
