Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En dialog om rättvisan. Av Curt Rohtlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Curt Rohtlieb
Både i tankarnas och uttryckens klarhet
kan han tjäna som mönster, ehuru hans
framställningssätt blott var fragmentariskt.
Från metafysik är han välgörande fri.
Hans svar på frågan om rättens ursprung
är detsamma som den historiska skolans.
Ytterst är en i menigemans medvetande
verksam känsla av rättens inre
nödvändighet rättsordningens grund. Hur denna
uppstått är ej så lätt att säga; den är ett faktum.
Söker man svaret i psykologiska arbeten,
finner man sig hänvisad än till intellektet,
än till viljan, än till känslan. Att vissa
grova våldshandlingar ständigt framkalla
likartade och spontana reaktioner, kan man
emellertid utan mycken psykologi iakttaga
hos de flesta folk. Det föreligger alltså här
en konstant verkande kraft inom staten.
Även om denna ej är underkastad samma
moralbud som den enskilde, gäller dock för
den normer, som den måste följa. Fyndigt
och slående utvecklar Rümelin, huru statens
plikt är att befordra mänsklighetens högsta
krafter genom att förverkliga rätten. Mot
detta mål måste politik, rätt och moral
gemensamt sträva.
Hegel, som proklamerade den totalitära
statens rättsnihilism, formade ut själva
statssuveräniteten på sitt sätt. Staten var
enligt honom ett självständigt
oförgängligt väsen, den högsta personligheten. Men
i kraft av sin över tid höjda existens var
den även oberoende av medborgarnas
tycken och av alla moraliska hänsyn utom
sitt eget intresse. Därav dess rättsnihilism,
som för Hegel blott var skenbar, då
statsintresset eo ipso var högsta rätt.
Men Hegel ensam bär ej ansvaret för den
blinda underkastelsen under en allsmäktig
ledare. Ur den stränge moralisten Carlyles
hjältedyrkan har en underlig flora spirat.
Hans egen kritiklösa frihandsteckning av
Odin m. fl. heroer, som uppfattats såsom
både tänkare och hjältar, måste bereda
marken för åtskilliga äventyrliga
spekulationer. Hjälten förvandlas till en över alla
mänskliga hänsyn höjd ledare. Sociologer,
mer eller mindre påverkade av
övermänniskoidealet, ha proklamerat den av ödet
utsedde förnyaren och härskaren såsom
utvecklingens bärare.
Den charismatiske härskaren har ofta för
en senare tid blivit idolen. Cassirer visar i
snabbteckning, huru Carlyles hjälte
av-klätts alla moraliska förpliktelser. Redan
Hegel var inne på ledarkulten, ehuru han
ju underkände individen; i härskartyper
såsom Napoleon såg han vida mera än
blott individen. Nietschze lägger
slutstenen i denna konstruktion genom sin kult
av »die blonde Bestie».
Rümelin ställer mot egoismens
härskaranspråk rättskänslan såsom norm för staten.
Är denna känsla medfödd? Blott till sitt
anlag. Huru uppstår den?
Utvecklingsgången kan blott fragmentariskt följas, och
det enda viktiga är, att den inom en viss
kulturkrets visar sig såsom en effektiv och
obestridlig kraft. Carlyle själv kände detta
starkt, ehuru hans idéflykt var alltför
nyckfull för att fasthålla någon följdriktig
norm. I sin mognad liknade idén föga de
frön Carlyle utsått. Men den besatt
oväntade krafter.
Rümelin sammanfattar de krafter, som
hos ett folk leda till statsbildning, under
beteckningen ordningsdrift, och därvid äro
både känsla, vilja och intellekt verksamma.
Motviljan mot godtycke, medkänslan för
den oskyldigt förorättade, indignationen
över våld och lögn, alltså individuella
reaktioner, äro verksamma incitament. En mot
dessa svarande ordning utgör statens grund,
och medborgarnas individuella reaktioner
bestämma, låt vara indirekt, dock ytterst
statens rättsvård.
Det tredje rikets myt handlar om en
autonom ståt, så totalitär, att den
uppslukat alla den enskildes tycken. Ledaren
betyder allt. Detta är blott tillämpningen
av Hegels sats, att staten är allt historiskt
livs kärna och väsen, livets alfa och omega.
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
