- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
239

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En dialog om rättvisan. Av Curt Rohtlieb

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Curt Rohtlieb

Åt Hegel har Rümelin ägnat ett speciellt
studium, från sin ungdom förtrogen med
de Hegelska traditionerna i Tübingen, där
Hegel börjat sin bana. Mot maktstaten
ställer han rättsstaten. Hans kategoriska
underkännande av mästaren är därför
typiskt för en hel epok, som trodde sig ha
besegrat dennes metafysik, men senare —
långt efter Rümelins tid och blott
tillfälligt få vi hoppas — dukat under för
mytens trollmakt. Död är myten dock icke.
Hos det besegrade folket lever den otämd
ehuru föga synes på ytan. Mellan myten
och den europeiska kulturtraditionens
rättsideal pågår alltjämt en dialog även på vårt
språk. Myten talar sitt eget tungomål,
övertaget från epigoner, främst Hegels.

Rümelins kritik av dennes favoritparoller
är skarp och träffande. Statens sfär och
hela den sociala ordningen är ju hos Hegel
höjd över det individuella livets sfär,
likasom på ett högre plan, en högre våning i
den stora tankebyggnaden, ungefär som
djurvärlden över växtvärlden, människan
över djuren. Vår natur- och
världsuppfattning fordrar dock, framhåller Rümelin,
att byggmästaren sörjt för en trappa mellan
våningarna, eller med andra ord satt staten
och individen i förbindelse med varandra.
Hegels objektiva ande eller »sedliga
substanser», som utgöra staten, äro för oss
begripliga blott såsom massverkningar av
sociala drifter, vilka jämte de animala
och egoistiska tillhöra de i vår värld
verksamma subjekten. Att individerna i
makt-berusning såsom majoritet tro sig vara
staten, det kunna vi åtminstone begripa,
även om majoriteten blott är tillfällig. För
mytens adepter är varje sådan
förbindelseled onödig. Den bär på sitt eget kategoriska
imperativ, vida skilt från Kants.

Cassirer ger exempel på huru myter både
i äldre och nyare tid varit laddade med en
kraft, som har något av svart magi. Den
från Platon härstammande myten, att
staten har en individuell själ, höjd över indi-

vidernas, men med förpliktelser lika
bindande som dessa, har både under antiken
och i modern tid präglat många generationer
lärda. Hegel — och än mer hans
efterföljare — accepterade blott tesen om en
personlig ståt, men slopade tanken på
förpliktelser för denna mot andra. För
Rümelin äro förpliktelserna huvudsaken.

I sin sentida form har myten
frambesvurit och lössläppt just de krafter, som
den ursprungligen skulle tygla. Att striden
föres mellan makt och rätt är dock blott
halva sanningen, så länge man ej gjort klart
för sig skälen å ömse sidor. Båda
proklamera sig ju såsom innehavare av den
högsta rätten. Mot varandra stå en på
metafysisk grund hävdad rätt och en
empirisk bevisad kraft hos människor,
besjälade av rättskänsla.

Myten om »den gudomliga idén, sådan
den lever på jorden», för att citera Hegels
uttryck om staten, rönte snart en
mefisto-felisk omvandling. Härtill bidrog även
Hegels kriterium på verklig sanning såsom
det blott existerande och redan därför
förnuftiga. Tredje rikets utvecklade
propagandateknik kunde knappt få en bättre
paroll än Hegels ofta upprepade uttryck:
»den sanning, som ligger i makten». Att
underordna staten ett politiskt parti var
visserligen Hegel alldeles främmande, men
gick ledigt för sig för det parti som, med
stöd av myten, förvärvat en nästan
obegränsad makt.

Myten om den allsmäktiga partistaten
— eller statspartiet — har trots det yttre
nederlaget funnit gensvar på många håll.
Att staten, d. v. s. några bristfälliga
människor i ledande ställning, kan vara inne
på orätta vägar, är nog särskilt svårt att
erkänna för majoritetsväldets förespråkare.
Gent emot sådana anspråk framhåller
Rümelin, att den praktiserade rätten måste
sammanfalla med den levande rättskänslan.

Magins och mytens roll i primitiva
samhällen är att vara till båtnad, när mänsklig

239

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0269.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free