- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
244

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Uppsala som konststad. Av Torsten Bergmark

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Torsten Bergmark

Först och sist är dock konstlivet på en
plats beroende av de där verksamma
konstnärerna. »Uppsala har som konstnärsstad
haft ringa betydelse» sägs det fullt
sanningsenligt i den 1948 utkomna boken »Uppsala
i närbild». »Bruno Liljefors var visserligen
född i Uppsala men han har icke ägnat
något av sin konst åt staden» står det i
fortsättningen i samma bok. Han är dock
en stadens store son och hans måleri har
haft en oerhörd betydelse som smakbildare
i Uppsala med omnejd, vilket förklarar den
goda marknad som hans epigon och ättling
Lindorm-Liljefors i många år har haft och
fortfarande har i trakten, särskilt som denne
målar »ännu bättre».

Innan vi övergår till att ta fram de
verkliga glädjeämnena inom Uppsalakonsten
är det på sin plats att nämna fler av de
kvantitativt dominerande företeelserna, de
hör också med till bilden. En målare med
säker förankring i staden är Ellis Wallin
som gör sina årligen återkommande,
veckolånga raider i Uppsala, ställer upp sitt
staffli vid åkanten och fångar den ena vyn
efter den andra. Han har sin givna publik,
både i form av tittare och köpare.
Åtskilliga pinnhål längre ned befinner sig den
mängd av tryck och målningar med
Uppsalamotiv som tillhandahålls av
antikvariaten, pappers- och möbelhandlarna. Det
är en ständigt förnyad produktion som lever
på den aldrig döende Uppsalaromantiken.
Det är den konst som har den vidaste
spridningen i Uppsala, den finns både hos borgare
och studenter och professorer. Hos
bokhandlarna är det i stort sett inte bättre.
Lunde-quistska bokhandeln var en gång i tiden
filial till Färg och Form i Stockholm, men
den goda tiden är förbi. Norblads bokhandel
är den enda som har ett någorlunda gott

urval av konst till visning och försäljning.

*



Vid sekelskiftet framträdde i Uppsala en
liten konstnärsgrupp som åtminstone har
haft stor lokal betydelse. Det var de tidigt

döda Manne Ihran och Töre Wahlström,
John Österlund, Gusten Widerbäck och
senare Olle Thunman, alla mer eller mindre
hemmahörande i nationalromantiken. De
utgör en regional grupp som inte bör
glömmas bort bland de andra landskapens
skildrare vid denna tid. Några av dessa pius ett
par yngre konstnärer utgav under några år
i början av seklet en tidskrift »Med pensel
och palett», ett tecken på den konstnärliga
livaktigheten i staden vid den tiden.

Bland de nu levande och i Uppsala
verksamma målarna är John Österlund den
äldste; han är tillika Upplands
konstförenings nuvarande ordförande. Han har
närmast målat i Konstnärsförbundets anda,
hans konst hör hemma i dess epok. Också
Gusten Widerbäck har rötter i
nationalromantiken, men hans konst har förnyat sig
på ett annat sätt, den har bevarat sin
aktualitet. Motiviskt är han bunden till Uppsala
och slätten, men han har studerat sina
motiv med kärlek och kunskap, för varje
gång på nytt. Han har en konstnärlig
stilkänsla som inte svikit honom. Ännu i hans
senaste målningar är det gyllne ljuset klart
och rent. Gusten Widerbäck är en god
representant för provinsiellt, uppländskt
måleri — utan alltför många av dess vanliga
begränsningar.

Om dessa två inte precis har skapat en
tradition av uppländskt måleri, så finns
ändå en rad yngre målare som på ett eller
annat sätt går i deras spår. De har målat
staden och slätten på ett övertygande sätt
därför att de sett och upplevt sin miljö från
grunden. När de har målat annat har de
gjort det på samma sätt. Det finns stora
personliga variationer mellan dessa målare,
men de representerar alla en slags svensk
medelstandard i uppländsk version. Det
finns antagligen hundratals målare i
landet som målar ungefär lika bra — och
ungefär likadant. Erik Widerbäck kan väl sägas
närmast gå i sin faders efterföljelse, utan
att på minsta sätt vara epigon. Sven Ståhl-

244

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free