- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
246

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Uppsala som konststad. Av Torsten Bergmark

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Torsten Bergmark

Gustaf Fångström. Grön klänning.
1946.

han är kanske ett exempel bland flera på
andra håll hur en »stadens egen son» från
början har missaktats och misstrotts till
stor förlust för det lokala konstlivet.
Skulden bör emellertid antagligen inte läggas
bara på den ena parten, men skadan är
skedd och det är inte lätt att reparera den
i efterhand.

Bland de yngre Uppsalakonstnärerna
som helt hör hemma i staden bör tre sättas
i en särställning, dels därför att de inte är
särskilt »uppländska» och provinsiellt
begränsade och dels därför att de redan
uppnått en aktningsvärd konstnärlig färdighet.
De bör kunna visa sig i större sammanhang
och göra sig gällande.

Harald Markson, kanske den mognaste av
de tre, har redan ställt ut ett par gånger
i Stockholm och fått ett ganska gott
mottagande. Han har ett mycket personligt

sätt att se på världen. Han använder sig
ofta av ett naivt perspektiv och
förskjutningar av proportionerna, ibland för att
åskådligt berätta, alltid för att åstadkomma
en dekorativt ytfyllande effekt. Det ligger
säkert mycken beräkning bakom hans sätt
att komponera, men man har alltid
känslan av att det ligger en upplevelse bakom
som gör denna form till ett nödvändigt
uttryck. Han har beröringspunkter med
Bonnard och svensk naivism, men i det
koloristiska raffinemanget, i den mjukt levande
färgen är han övertygande personlig.

Gustaf Fängström har en del gemensamt
med Markson, en i bästa mening naiv
uppfattning av motivet, kanske intimare hos
Fängström, mindre beräknad. Fängström
har haft en lång väg att gå innan han
kommit fram till den frigörelse av de måleriska
impulserna som de sista åren visat på. Han
tycks fortfarande vara ganska bunden
av-vissa tekniska maner, och han kanske ännu
inte har vågat släppa lös färgen och linjen
till en friare formbildning och en renare ton.
Man kan ibland nästan irriteras av sådana
saker när man anar vilka resurser han har.
Men man är övertygad om att frigörelsen
skall kunna bli fullständig. Redan nu
besitter hans måleri så fina kvaliteter — en
lågmält nyanserad kolorit, en avväpnande
charmfull teckning och bakom allt en ren
och uppriktig känsla —• att man måste
skänka det aktning.

Carl-Herman Wetterviks måleri visar
genast en helt annan uppsyn. Det verkar
främst eller åtminstone vid första
kontakten genom en het och lysande kolorit. En
lärofader har han gemensam med
Göte-borgskolorismen: Isakson. I likhet med
denne men i olikhet med de typiska
företrädarna för den göteborgska färgkonsten
är han också starkt inriktad på formens
problem i mer inskränkt mening. Hans färg
bildar i allmänhet inte ett rums- och
atmosfärfyllande skikt utan tjänar snarare att
bygga upp rummet och den plastiska for-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free