- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
263

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Olle Svanlund. Romantiker och kolorist. Av Gösta Lilja

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Olle Svanlund

trogenhet med ett naturavsnitt, dess
människor och atmosfär, kan kompositionen
frigöras, teckningen präglas av en
konstnärlig överlägsenhet. Det abstrakta och
konkreta måleri som »konstens 40-talister»
— som de oegentligt kallats — företräder
har för Olle Svanlund närmast fått
karaktären av sinnespsykologiska experiment,
även om han inte står främmande för den
fyndiga originaliteten i t. ex. Lennart
Rod-hes rumsskapelser. I sin orientering mot
måleriska mål, i sin strävan att bygga
kompositionen i en tonande yta av färgfläckar,
räcker han 40-talets avantgardegrupp sin
hand. Men på en väsentlig punkt har han
inte längre något gemensamt med den, han
vill inte lösrycka måleriet från sambandet
med naturen som han finner vara den enda
läromästaren. Ett avbildande moment
betyder inte alltid en litterär belastning, inte
ens för en extrem uttryckskonst som tyglas
av en sträng konstnärlig form.

Olle Svanlunds måleri omfattar landskap
med eller utan staffage, interiörer med
figurer och porträtt. Jag vet mig däremot
aldrig ha sett något stilleben av honom, i och
för sig knappast förvånande eftersom han
eftersträvar andra värden i sitt måleri än
de rent dekorativa. Däremot händer det
alltjämt att han kan måla någon
figurstudie eller något impressionistiskt
landskap som tycks ha kommit till uteslutande
för att fånga några blonda färger
(»Blommande fruktträd» I och II, 1948). När det
gäller att studiemässigt lösa svårare
koloristiska problem tycks han ha funnit det
lämpligt att på detta sätt frigöra
färgupplevelsen från ett innehåll utöver det den i
sig själv rymmer.

Vid debututställningen 1940 uppfattades
landskapens säregna stämning som
konstnärens mest personliga insats. Man lade
märke till hur de rofyllda landskapen
befolkades med figurer som var
»egendomligt allvarliga och tidlösa». Ibland kunde
de helt få fantasikaraktär (»Landskap med

figurer», 1940), men de bottnade alltid i ett
naturstudium även om kompositionen var
fri (»Bornholmsfiskare», 1940). En i hela
plan uppbyggd dansösstudie (1939),
liksom några andra akt- och figurstudier från
tidigare år, saknar ännu den emotionella
betoning som med tiden allt mer har
satt sin prägel på Olle Svanlunds måleri.
Söker man en utvecklingslinje kan man
säga att han började som impressionist med
en lyrisk naturkänsla och att han
sedermera allt mer dragits mot »en
expressionistisk omtolkning av motivminnen, en
rytmiskt beräknad och stiliserad
komposition», dock aldrig längre än att
verklighetens element finns med. Men för att fånga
det djupast personliga i detta måleri
räcker inte en dylik generalisering. När
konstnären 1944 deltog som gäst i den danska
gruppen Kulingens utställning i Den Fries
lokaler i Köpenhamn, måste kritiken gripa
till vitt skilda stilelement för att
karakterisera hans av dansk publik uppskattade
måleri (bl. a. målningen »Kyrkallé», 1941);
»Man føier Tilknytningen til hele den
nordiske Kunst i Svanlunds Billeder,
Mindel-ser om Munch, Isakson, rent svenske
Indslag og ogsaa månge danske
Ejendommeligheder». Vid tillfället betecknades Olle
Svanlund förövrigt som »den sikreste
Artist paa Udstillingen».

Som nämnts upptar det stora flertalet av
konstnärens målningar landskap med
figurer, om man så vill idyllen och dess
människor, men en idyll utan
sentimentalitet. Landskapet är mestadels strängt
uppbyggt och har en melankolisk klang i
färgen. Mot huskubernas regelbundna
geometri kontrasterar fritt insatta figurer;
gärna en halvfigur med ansiktet vänt mot
åskådaren (»Dansk bygata», 1941; »Efter
kriget», 1947). Dessa figurer har sällan
individuella drag men finns med som
accenter i kompositionen och som bärare av en
stämning; deras åtbörder fångar
landskapets elegiska ton, dess ordfattiga romantik.

263

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free