- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
324

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Litteraturens metamorfos. Av Gaëtan Picon. Övers. av Carl-Elof Svenning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Litteraturens metamorfos

sätt kunde fastställa kvalitetsnormerna, så
borde den värdefulla lyriken från senare år
ha kommit till uttryck hos skalderna, liksom,
romanen hos berättarna och målarkonsten
hos dem som skapat med sin pensel. Detta
är helt enkelt dagens litteratur, och den kan
inte vara något annat. Vi behöver aldrig
välja mellan möjligheter, ty det verkliga är
det enda möjliga, eftersom det nu finnes där.

Det är fåfängt att profetera. Om vi kunde
förutse litteraturens framtid, skulle vi redan äga
denna framtidslitteratur. Då skulle vi redan
leva i den värld som kommer att få uppleva
den. Men utan tvivel är det möjligt att
förutse vad den under alla omständigheter
inte kommer att återupprepa — och vad
man skulle finna beklagligt, om den
återupprepade. Den kan inte på nytt bli en klassisk
litteratur, d. v. s. en litteratur som
underordnar sig regler och bestämda kategorier
hämtade från vår tradition. Poesiens framtid
ligger inte i versifikationen, i alexandrinen
eller i rimmet (ens om detta skulle kunna
förnyas), alldeles som prosans framtid inte
ligger i Bossuets perioder eller i
Chateaubriands förklarande metaforer. Den
traditionella retoriken hade inte bara sina till sist
nötta och slitna bilder och former. Den kunde
dessutom uppvisa en viss harmoni mellan
människan och omvärlden, ett lugn som det
inte ligger i vår makt att av egen vilja
återuppväcka.

Men jag tror inte heller på att en olitterär
litteratur skulle ha någon lysande framtid.
Om litteraturen bleve ett blekt uttryck för
ting med vilka den egentligen inte hade något
att göra, skulle den helt självfallet upphöra
att existera som litteratur, ja, den skulle
t. o. m. försvinna i denna senare form i den
mån det fanns andra möjligheter som visade
sig bättre motsvara sitt ändamål. Vore det
troligt, att litteraturen i längden skulle
accepteras som ett surrogat utav filmen eller
pressen ?

Och om litteraturen skall överleva, är detta
endast möjligt genom att den åter sluter
förbund med språket.

Är det verkligen möjligt att de mänskliga
strävanden som. under seklernas lopp funnit
uttryck i den litterära tekniken nu skulle
kunna försvinna? Man har trott och tror
fortfarande, att historien tvingar människorna

att successivt förkasta kulturformerna och
ersätta dem med nya. Utan tvivel vore det
riktigare att säga, att människan reagerar
mot historiens förvandlingskraft genom att
bevara och bruka alla sin andes mera
grundläggande skapelser. Trots berömda profetior
har varken religionen, filosofien eller konsten
försvunnit.

Om litteraturen lever av att förvandlas,
så är det alltid den själv som förvandlar sig,
dess metamorfoser är stilmetamorfoser. Det
kan inte existera någon litteratur utan stil
och om man så vill utan retorik — men i så
fall en annan retorik än klassicismens, ett
annat sätt för poeten att sätta sin prägel på
poesien än genom att rimma och räkna
stavelser, ett annat sätt för prosatören att
antyda att han är herre över sitt stoff än
genom att ängsligt hålla sig till kadenser och
utslitna stilfigurer. Litteratur kan skapas på
en mångfald sätt. Men att skriva är alltid
något annat än att uttrycka, än att ge efter
för anstormningen av ord, tankar, ting eller
bilder. Att skriva är att hålla dessa ting på
avstånd ifrån sig och att ge dem en prägel i
vilken man förmår igenkänna människans
andliga krafter. Att skriva är också alltid
något annat än att tala, nämligen att hejda
och kvarhålla det talade ordet. Utan tvivel
bör man söka ett samband mellan det talade
och det skrivna ordet. Men man måste också
hålla på avståndet dem emellan. För att
förbli sig själv och i det kommande lära
känna, inte så mycket de mest lysande
enskilda verken som dess mer de allmänna
betingelserna för en mera fruktbringande
utveckling, räcker det att litteraturen återfinner sin
stolthet över det suveräna grepp som är dess
egenart och som folk kräver av den. Ty häri
ser man det omistliga beviset på människans
verkliga skaparkraft. Detta suveräna grepp
är kanske inte alltid liktydigt med uttrycket
för glädje, men måste ständigt betecknas som
seger; det innebär långtifrån alltid skönhet,
men det utgör ofelbart ett tecken på
mästerskap.

övers, av Carl-Elof Svenning.

Ovanstående artikel publicerades ursprungligen i La
Gazette des lettres, sept. 1948 och har förmedlats till
Ord och Bild genom Centre International d’Echanges
Littéraires d’Unesco.

324

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0362.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free