Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det möjligas konst. Svenska romaner 1948—1949. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det möjligas konst
Svenska romaner 1948—1949
Av Staffan Björck
yp)
______’EN SENASTE boksäsongen betydde
en fortsatt avveckling av det litterära
krigstillståndet från decenniets mellersta år. På
vårvintern 1949 kunde Karl Vennberg
inregistrera »den fyrtiotalistiska lyrikens återtåg»;
han visade hur den analytiska, allsidigt
taggiga poesien av hans egen sort åter fått ge rum
för en mer lyrisk-romantisk hållning. Men
också inom prosan var tecknen tydliga.
Antologin »40-talskritik» framställde sig själv som
minnesmärke över en avslutad kamp, och för
novellen var skördetiden inne: ett förrådshus
inreddes av Lundkvist och Liffner (»Svenska
berättare» i bokklubben Svalan) ett av Stig
Carlson (»Moderna svenska noveller»). Inom
romanen gjordes under hela hösten inga nya
framstötar åt modernismens håll. På våren
utgav visserligen Peter Sergius (Gösta
Oswald) »En privatmans vedermödor», med
sina lyriska hieroglyfer och sitt nät av lärda
allusioner den mest kryptiska prosabok som
sett dagen under hela skedet, men nu framstod
den som ett isolerat fenomen om ock hälsat
med allmän aktning. I stället skrev ett par av
den nya prosans avant-gardister sina i viss
mening likgiltigaste böcker hittills, Lars
Ahlin i ansträngningen att vara rolig, Stig
Dagerman i den lika litet djärva ambitionen
att genomföra en strikt psykologisk analys.
Då Bengt Anderberg, som tidigare hört till
frondörerna i sin generation, plötsligt föll in i
ångestkören med sin roman »Kain»,
uppflammade den sedlighetsdiskussion som varje
årtionde måste utstå. Den fördes som vanligt
på ett lågt plan, men det var iögonenfallande
hur pass lamt försvaret sköttes för Anderbergs
desperata protest mot tillvaron och mot den
naturliga människans del i barbariet. Även
hans egna meningsfränder hördes tala om det
mänskligt oartikulerade såsom en passerad
uttrycksform. Det kan vidare antecknas, att
Harry Martinsons »Vägen till Klockrike»,
som var bokårets stora händelse, rymde kritik
av den litterära pessimismen och även
åberopades mot »40-talet». Under intryck av
råd-villheten i det f. d. 40-talistiska lägret repade
sig över huvud taget den länge slokande
mot-kritiken. Man började i mer anspråksfull ton
efterlysa de traditionella värdena både i motiv
och berättarstil. Med en rastlös beskäftighet,
som väl åskådliggör de korta och heteronoma
perspektiv under vilka vår dikt utvecklar sig,
hänger man sig under 40-talets sista år åt att
spekulera över hur 50-talets litteratur skall
se ut.
Om man som fyrtiotalismens grundsyfte
bestämmer det ångestfulla pejlandet av
Människans livsvillkor, så är det emellertid klart
att denna inriktning inte kan förvisas ur vår
litteratur. Vad som sker är snarare att den
nya skolan flyttar in i den gamla till ömsesidig
reformation; detta är så mycket naturligare
som 20- och 30-talens litteratur mer grundligt
än vad de unga författarna erkänt berett
marken för det som kommit under detta årtionde.
Ser man nu på den senaste bokskörden, finner
man snart, att den rannsakande blick för
levandets vanskligheter som fördjupats under
40-talet, också behärskar den senaste
säsongen. Skulle man uppfatta litteraturen som en
samtidsspegel — men det är ett ofullständigt
betraktelsesätt — så var livet i Sverige 1948
i det närmaste outhärdligt, underminerat av
privata, världspolitiska och
efterkrigsmänsk-liga konflikter. Det är påfallande, att vi haft
så gott om motsvarigheter till den
expressionistiska reaktionen efter första världskriget
men egentligen inga paralleller till förälskelsen
i den fredliga vardagen: diktarna har ej sett
någon vardag att besjunga. Och hur skulle vi
själva ta emot en ny Frida-sångare?
Den som under bokåret vände sig till
litteraturen inte för att uttråkas, oroas, skakas eller
förödmjukas utan för att få högvärdig
underhållning eller positiv uppbyggelse, blev
sålunda rätt vanlottad. Mest stimulerade honom
kanske vandrarens paradoxala livstro i »Vägen
till Klockrike», den sjukas kloka
medmänsklighet i Tora Dahls roman, det lekfulla
skämtlynnet hos fabeldiktaren Torsten Kassius
eller den märg- och meningsfulla
kolonisationsepiken hos Hedenvind-Eriksson. Hos
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
