- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
327

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det möjligas konst. Svenska romaner 1948—1949. Av Staffan Björck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det möjligas konst

sjukdomshistoria som Bengt V. Wall
berättade med poänger både av komisk, grotesk
och tragisk art. Hans roman var halvt
symbolisk, helt symbolisk däremot »Den förstenade»
av Bengt Söderbergh. I en händelsefattig
historia från en sydländsk kulisstad
gestaltades här frihetens tragik, relationslöshetens
fångenskap. Om boken icke just efterlämnade
annat i minnet än en lyrisk ton, var det
mycket nog: en ungdomligt ren smärta av det
slag, som varit 40-talets största mänskliga
tillgång.

Om arbetsglädje, rotkänsla, moralisk
balans, harmoni, bärande kärlek, hemlycka och
gruppgemenskap kunde man alltså inte finna
mycket under bokåret. Men spetsade man
öronen tillräckligt länge, tyckte man sig likväl
uppfånga en svag ton av tillförsikt,
adekvatast formulerad i de försiktiga slutorden till
Erland Josephsons lilla roman: »Det finns en
möjlighet». Genomgående visade sig de unga
författarna säkrast på hand i analysen av
Människans nödläge; hennes aktiva resurser
antyddes summariskt, nästan litet generat. Men
det är vackert så, om diktarna börjar varsna
vägar som Människan med heder kan vandra
bort från den ättestupa, dit de förut
mangrant velat leda henne.

De böcker som nämnts, är ett
osystematiskt plock ur romanproduktionen 1948—49;
novellerna har t. v. lämnats därhän. Ur detta
snäva urval sållar vi nu ut ett ännu ringare
fåtal böcker att dröja en stund till vid.

Den kolossala framgången för Vägen till
Klockrike betyder inte, att svenskarna är en
nation av luffare, men kanske att
vandringsinstinkten lever hos fler än man tror. Säkert
har boken för många läsare tjänat som den
ventil, varigenom frihetslängtan, ledan vid
dagsrutinen i det organiserade samhället, sökt
sig utlopp. Hos somliga ligger väl också i
uppskattningen av Martinson och hans verk ett
mått av föresats: man vill visa sig själv och
andra, att man inte fastnat i orörliga
levnads-och föreställningsvanor. I de fallen har dikten
blivit en tankeställare och en
värderingsnorm. Samma funktioner fyllde en gång
Rousseau, men liksom dennes naturevangelium är
också Martinsons genomsprängt av motsatser,
förbehåll och komplikationer. I kraft av dem
blir nomadfilosofens solkult till en
förvånansvärt slagkraftig humanism.

»Vägen till Klockrike» kan betraktas som
den fullmogna frukten av 30-talsgeneratio-

nens hela lekamliga och andliga erfarenhet.
Där finns i inledningsavsnitten det
kvalificerade handarbetets eftertänksamma visdom,
där finns den rannsakande blicken nerifrån
eller utifrån på det bofasta, självtillräckliga
samhället. Där finns den primitivistiska
reduktionen av livsbehoven till de elementära;
till och med sexualiteten reduceras. Men
Harry Martinson nöjer sig inte med den
fysiologiska sanningen om människan. Hans
vandrare är en driftsvarelse men också ett
moraliskt väsen, för vilken besinning, medkänsla,
ödmjukhet och ett oheroiskt mod är de stora
dygderna. Luffaren Bolies och Harry
Martinsons allvarligaste motståndare är inte
ofördragsamheten och grymheten utan den
flabbiga tanklösheten. Det är ur den som allt ont
går fram, menar Bolie liksom författaren till
»Passad» menat det. För dessa är det inte
som för så många moralister och psykologer
på det viset , att ondskan befolkar de djupast
liggande, ursprungligaste schakten i
människonaturen. Ondska är yta. Eftertanken och
stillheten föder godhet. Bolie är vid sidan av
Krilon eftertankens yppersta profet i vår
moderna litteratur.

Får man vid läsningen av Martinsons bok
någon stilistisk association till annan svensk
dikt, är det väl just till Eyvind Johnson i hans
senare faser. Martinson och Johnson, dessa i
intellektuellt avseende så olika funtade
författare, är båda filosofiska naturer och
självtänkare, och de besjälas liksom sin
gemensamme lärare Hedenvind-Eriksson av en
forskande, omständlig nyformuleringsvilja. De ratar
den akademiskt färgade prosa, som länge
varit det vittra tankeinstrumentet hos oss och
visst inget dåligt instrument. Den är för sliten
och även för nyanslös för deras erfarenheter.
De bygger sig därför ett privat begreppsspråk,
fullt av hemlighetsfull fyndighet, och de tar
i förlitande på det äktas genomslagskraft den
dubbla risken: å ena sidan att misskännas av
rationalisterna, som viskar om kejsarens nya
kläder, å andra sidan att kvävas av
beundrarnas okritiska rökelse.

Som litterär produkt bildar »Vägen till
Klockrike» sin egen genre. Vägrytmen håller
ihop boken, ty någon annan ram finns det inte
kring den mycket subjektiva berättelsen om
f. d. cigarrmakaren Bolies upplevelser på
landsvägarna. Vi följer honom ensam eller i
lag med kolleger, av vilka flera får skarpa
konturer. Vi följer honom kors och tvärs
genom landet, i kontakt med hyggliga och för-

327

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0365.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free