- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
328

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det möjligas konst. Svenska romaner 1948—1949. Av Staffan Björck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

St affan Björck

stående människor men oftare med brutala,
avvisande och självbelåtna. Vi ser honom
bada, lukta på blommor, speja mot moln och
äta hoptiggda smörgåsar (en gång två
brädlappar med skocrème emellan och en död mus
som pålägg). Men mest funderar han.

Ser man närmare efter, finner man en
mycket fin balans mellan reportagemässiga
avsnitt, meditativa kapitel och episka fragment,
gärna i sagans eller drömmens form. Man kan
också urskilja en oavbruten stegring, om inte
i den litterära effekten så i den filosofiska
temperaturen fram till slutkapitlen om
Sandemars halvt religiösa utformning av den
djupaste luffarvisheten och allra sist Bolies
smärtfria sanatoriedöd och reinkarnation som barn
till en indiankvinna i Brasilien.

I slutraderna med deras sydländska trakter,
träd och djur återupplivar Martinson sitt
sjömanslivs exotism, men det egendomliga och
sällsamt klingande har han varit på jakt efter
också medan han höll till inom landets gränser.
Han har njutit av att ställa fram till
betraktande avlägsna bygder, besynnerliga
människor; originella trosföreställningar och
avvikande seder. De flesta av Bolies förehavanden
och upplevelser har väl varit banala och
blac-ka, men det är inte dem Martinson stannat
vid. Det är lustigt att se, hur han frossar i
genuina, arkaiskt klingande ortsnamn. Över
bokens många sidor drar en långdans av
pittoreska geografiska namn, som sällan blir
mer än just namn. Kanske ryms det en
svaghet i denna böjelse för handgripliga estetiska
effekter. Den kan föda lömska misstankar mot
annat i boken: ligger det t. ex. någon sanning
i att häradet är en så viktig enhet för
luffar-kåren eller är detta en kuriös myt, varmed
Martinson drar sina fromma läsare vid näsan?
En viss spänning mellan den dokumentariska
uppgiften (att skriva luffarväsendets
yrkesepos) och fabulerandet består otvivelaktigt
hela boken igenom utan att likväl någonsin
störa den fylliga och fraischa glädje som
läsningen bereder.

Ett av luffaren Bolies bekymmer är, hur
han skall undgå att bli likgiltig för
människorna och i stället se det värdefulla också hos
dem han blott flyktigt tangerar under sina
promenader. Den medelålders, frånskilda fru
Karin Strömberg, som för många år sedan var
»jag» i Tora Dahls »Inkvartering», har mött
ett liknande problem: att lära sig umgås
rättframt och mänskligt med de medsystrar som
hon helt tillfälligt föres samman med på Avd.

II, sal 3. Liksom »Vägen till Klockrike» är
detta Tora Dahls senaste arbete snarare en
tänkebok än en roman. Om man vill kan man
fortsätta jämförelsen med den reflexionen, att
hennes bok liksom Martinsons med viss möda
redovisar inte bara en mänskligt-symbolisk
utan också en sociologisk författarambition.
Hon har som titeln visar, velat göra en
sjukhusroman, en omsorgsfullt dokumenterad
miljöstudie. Men hennes djupaste intresse
ligger inte i anhopningen av realia, som blir
något tyngande. Mer angår henne fru
Strömbergs kamp mot alla de krafter, som hotar
hennes och hennes salskamraters personliga
integritet: smärtan, rädslan, vidskepligheten,
likgiltigheten inom dem, sjukhusdisciplinen,
uniformiteten, den rytande läkaren och
bullrande präsmannen omkring dem. I denna bok
förvaltar Tora Dahl frikostigt en stor fond av
klokhet, etisk hälsa och människokunskap.

Karin Strömberg vann sin sinnesfrid genom
att solidariskt innesluta andra människor i
sin sfär eller sig i deras och vinna deras
förtroende. För fru Thimlin i Dan före dan av
Olle Hedberg har tillfredsställelsen i livet ett
annat underlag. Hon och hennes make
rådmannen ha alltid markerat ett visst avstånd
från omgivningen. De lever stillsamt och svagt
ironiskt för varandra, barnlösa, beati
possi-dentes utan behov av ytterligare kontakter.
Det märkligaste som händer deras inneboende
släkting, skolflickan Blenda Heurman, är att
hon får se sin faster tappa masken för att inte
säga hela ansiktet. Det sker då hon
överansträngd av nattvaka och stimulantia bryter
samman vid makens dödsbädd och avslöjar
ett hätskt människohat under den passions
-lösa ytan. Hon är romanens intressantaste
figur.

Blenda själv som med sin gamla småländska
namnes list och styrka värjer sin fysiska och
moraliska orördhet har vunnit sig många
riddare bland kritiker och läsare. Redan den
smått cyniska titeln på romanen borde dock
varna för att uppfatta den som en stridsskrift
mot ungdomens sedliga förvildning. I själva
verket framstår Blenda som en kvinnlig Bo
Stensson Svenningsson och sålunda som en
allvarlig, fantasilös, åtskilligt passiv och
betänksam natur. För en sådan flicka som
nybliven student är det — vare sig hon
uppfostrats i KFUK eller inte —• långt ifrån
självklart, att man ska gå i säng med en
badortsmagister, även om man tycker om honom.
Förmodligen har det berett Hedberg en viss

328

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0366.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free