Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det möjligas konst. Svenska romaner 1948—1949. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det möjligas konst
tillfredsställelse att lancera en så litet modern
flicktyp: den svala, välartade kvinnan har inte
högsäsong, av den yngsta
berättargeneratio-nen har hon antingen negligerats såsom tråkig
eller fördömts såsom frigid. Att »Dan före dan»
är rolig, ty visst är den det, beror mindre på
Blenda än på hennes uppvaktande kavaljerer,
i vilka man möter en rad gengångare ur Olle
Hedbergs ynglingagalleri. Några av dem får
förfoga över författarens lätta kvickhet, andra
är förnumstiga i lika osannolik grad. Någon
modern jargon modell 1948 får man inte höra,
men så mycket bättre, kanske. Den av
Hedberg stiliserade ungdomen är på flera vis att
föredra framför originalet.
Av titeln att döma är fru Wera Baltstrand
huvudperson i Hans Botwids roman Mor och
älskarinna. Hon är omgift med den i sin lätta,
ljusa livsstil charmerande fotografen Elvin
Baltstrand men är nu färdig att söka kontakt
med sin förra man för att få vara tillsammans
med den lille son som hon har med honom.
Huvudlinjen i romanen är hennes länge blott
halvmedvetna ansträngningar att frigöra sig
från maken; hon kan inte förlåta honom att
hon en gång blivit så häftigt förälskad i
honom, att hon handlat oöverlagt. Nu känner
hon ett behov att fräta ner honom, ruinera
hans liv, innan hon går ifrån honom. På annat
sätt kan hon inte bli honom kvitt. Denna
kvinnostudie är full av ypperliga ansatser.
Men fullgången blir den inte, därtill är
luckorna för stora: vi får t. ex. bara flyktigt se
Wera tillsammans med hennes pojke, för
flyktigt för att förstå hur pass allvarliga hennes
moderskänslor är. Det som avgörande
försvagar boken i dess egenskap av psykologisk
analys är en sorts slapphet hos berättaren. Ända
till några få kapitel från bokens slut låter han
sig ideligen locka in på sidospår. Sedan länge
är ju Botwid en virtuos skildrare av den lägre
medelklassen, och värdenormerna,
sällskaps-fraseologien och ryktesväsendet i dessa kretsar
känner han bättre än de flesta författare. Men
stoffet kommenderar honom i stället för
tvärtom. Wera är visserligen med i flertalet kapitel
men ofta blott som en förevändning för
miljö-och typskildraren. Som sådan får Botwid in
flera fullträffar, men hans ambition har gått
längre.
I utkanten av Botwids motivsfär finns det
några lätt perversa inslag, knutna till en
lustigt tecknad dansör, lika galant mot båda
könen. Men huvudtemat har inget onormalt
i sig, eftersom rivaliteten mellan moder och
älskarinna finns inom de flesta kvinnor. Det är
då föremålet blir ett och detsamma som
gränsen till det abnorma överskrides. Ett
modifierat Oidipusmotiv figurerar i Stig Dagermans
till dato senaste prosabok, som emellertid inte
heter »Mor och älskarinna» eller ens »Son and
lover» utan Bränt barn. Det är en historia som
kommer rätt nära det djuppsykologiska, om
ej direkt psykoanalytiska typfallet, löst från
sin mänskliga och sociala bakgrund.
Miljöskildringen har visserligen prisats för sin
realism men är i själva verket mycket summarisk
frånsett det ypperliga inledningskapitlet med
begravningen och kalaserna däromkring.
Dagerman har eljest liksom tidigare gjort sig
spelet lätt med rekvisitan, och inget ont i det.
Den unge studenten Bengt har förlorat sin
mor, vid vars minne han krampaktigt klamrar
sig fast. Fadern — snickare — har sedan en
tid varit fäst vid en annan kvinna som heter
Gun, och då Bengt efter långvarigt spionage
uppdagar sanningen, pansrar han sig i
våldsam protest mot denna förbindelse. Han anser
sig därmed kämpa för den förtrampade
renheten. Då uppträder punktligt felhandlingar,
drömmar, fetischism, stående
färgassociationer, en symbolisk hund o. s. v. Läsaren och
flera av Bengts medspelare genomskådar
tidigt vad han efterhand tvingas erkänna för
sig själv och kvinnan, att han åtrår sin fars
älskarinna. De finner varandra också som
man och kvinna i hatkärlek och kärlekshat,
men sedan den dödas bild grundligt utplånats,
förstår och accepterar både Bengt och Gun
(nu gift med Bengts far), att det är som mor
och son de älskar varandra fast med sinnlig
låga. Detta ger dem en sorts resignerad
tillfredsställelse: »öknen blommar».
Vid genomföringen av denna dystra historia
ligger hela vikten på pojken, hans fariseism
och självuppgörelse. Till Bengts socialt och
mänskligt hårt kringskurna typ hör, att han
inte har någon förtrogen att tala med. Därför
tar Dagerman ett grepp djupt ner i den
klassiska epikens formelförråd och halar fram
brevet. Bengt får korrespondera med sig själv och
han gör det mycket flitigt. Vartannat kapitel
är vigt åt den fortlöpande berättelsen, som
Dagerman oväntat kryddar med
generaliserande moraliska aforismer i Olle Hedbergs
(eller annan fransk) stil, vartannat åt Bengts
kommentar. Breven innehåller förstås en hel
del krönika, men däremot har de inte som sina
klassiska mönster det intima förtroendets
funktion; än mindre ersätter de den inre mono-
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
