Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det möjligas konst. Svenska romaner 1948—1949. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
St affan Björck
logen med dess bud från de subjektivaste
skikten av själslivet. Tvärtom möter här
Bengts allra mest reflekterade reflexioner,
hans rationalisering av sitt handlande. Han
kommer i dessa utgjutelser att framstå som
en ungdomlig och välskapad själsfrände till
Pär Lagerkvists dvärg. Man kan t. o. m. få för
sig, att »Dvärgen» omedvetet givit Dagerman
en impuls till den abrupta meningsrytm, som
härskar i »Bränt barn» och med förlov sagt
blir rätt tröttsam. Emellertid synes avståndet
mellan jagets ivrigt polerade fasader och de
ur andra djup stigande handlingsimpulserna
vara på tok för stort. Bengt är en yngling med
både lidelse och skarpsinne och därtill en
tidsenlig vurm för självanalys. Alldeles osannolik
är därför den Chronschoughs självbelåtenhet
varmed han bedriver sin falska bokföring. Så
mycket mer som det bakom de oäkta fraserna
men också bakom de äkta drifterna finns en
sårig idealitet — välkänd från tidigare
40-tals-litteratur — som en gång driver den på
världen och sig själv grymt desillusionerade
ynglingen till ett självmordsförsök. Figuren
hänger inte ihop. Detta är den fundamentala
tvivelaktigheten i romanen. En annan ligger
i förhållandet till fästmön med de kalla
händerna och den eviga lusten att gråta. Henne
försummar inte bara Bengt utan också
Dagerman. En tredje ligger i upplösningen, där
Bengt och hans styvmor åtnjuter en slarvigt
motiverad kärleksharmoni bortom tid och
rum.
Det sätt varpå berättelsen registrerar de
minsta skiftningar i kraftspelet mellan de fyra
kontrahenterna, visar en överlägsen säkerhet
och stor uppfinningsrikedom. Det är som
helhet »Bränt barn» bär något alltför konstruktivt
över sig och som helhet den saknar den
allmängiltiga väsentlighet som Dagermans
tidigare böcker ägt. Den verkar icke framgången
ur en lika tvingande nödvändighet utan mer
som ett skickligt experiment med en
psykologisk metod.
Sven Stolpes nya roman kallar sig »en bok
om kärlek» och må därför nämnas i det här
sammanhanget, särskilt som det icke funnits
stoff till en sektion religiös psykologi i denna
krönika. Sakrament påminner mycket om
Stolpes förra katolska roman, och en del av
vad som här i fjol sades om »Lätt, snabb och
öm» har giltighet på nytt. Men »Sakrament»
är den bättre boken, därför att den är mindre
packad med stoff och figurer och har en
enhetlig, fullt klar och omsorgsfullt dokumenterad
linje. Denna beskrives av skådespelaren Erik
Leopold, som bringats att tvivla på äktheten
i den Gudsupplevelse han menat sig ha haft
en gång i Chartres och som han sedan levat
på i sin konst. Det är som en splittrad och
olycklig människa han söker upp sin fromme,
stillfärdige bror och hans franska hustru som
bor intill ett kloster i Bourgogne. Den milt
obönhörliga benediktinska disciplinen läker
honom, men än mer verkar umgänget med
brodern och hans hustru. Upplevelsen av
hennes extatiska renhetslängtan blir ett
sakrament för honom. Därav bokens titel. Den
kärlek undertiteln syftar på är en s. k. vit kärlek,
okroppslig. Så har brodern Göran levt med
Monique, så är hon efter hans död beredd att
leva med Erik, då patern i stället anbefaller
henne den väg hon en gång önskat gå, till
klostret.
Boken innehåller som alla av denne
författare flera ringar av utanverk, katolsk apologi
på det enklare planet, polemiker mot
svenskheten i olika yttringar, främst de religiösa,
lovsånger till det franska brödet och till en
munk, som varit major under kriget och
återvänt »överhöljd med dekorationer», flyhänta
reportage av människor och miljöer,
uppgörelser med oliksinnade. Bland personagerna
finns det en författare som heter Canitz — det
släktnamnet dyker upp i de flesta böcker av
Stolpe. Det är en osympatisk företeelse,
självupptagen och kokett braverande med en
konstnärs lidanden. Hänsynslöst bemäktigar
han sig vad han än stöter på och inför det i
sina böcker sådant han ser det utan att fråga
efter dess eget sammanhang. Alldeles så har
Stolpe själv förfarit, då han tagit med denne
Canitz i sin roman. Det är — oavsett om det
skulle finnas självbiografiska inslag — en
vrångbild, utförd med en viss brio men utan
konstnärligt eller moraliskt allvar.
En helt annan halt har bokens centrala
partier, analysen av Erik Leopolds kamp mot
sitt högmod i olika etapper och hans längtan
att fyllas av något annat än sig själv. Hans
erfarenheter, både de negativa och de positiva,
är främmande för flertalet av bokens läsare,
bland dem anm., men så långt man kan döma
gestaltas de med en skarpsinnighet och kraft
som är all beundran värda. Däremot undrar
man om inte psykologisk takt och självkritik
bort avhålla förf. från att vilja se Monique
inifrån. Det sätt på vilket här hennes
själsfunktioner reduceras och andra krafter förtiges,
kan icke tillfredsställa. Kanske borde Stolpe
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
