- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
332

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det möjligas konst. Svenska romaner 1948—1949. Av Staffan Björck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

St affan Björck

Lustig knallat ner till staden, kommer han
nästan aldrig tillbaka utan upplever — liksom
Sylvan för några år sedan — en rad bizarra
äventyr utan djupare sammanhang. Det är
pikareskromanens teknik, men skillnaden är
den att Ahlin samtidigt bevarar de
djupandliga anspråken. Att bilden av livet blir rikare
och sannare om man uppfattar det ömsom
som en fars och som en moralitet, därom
lyckas inte Ahlin övertyga alla sina läsare.
Somliga finner det övervägande olustigt att
det ena ögonblicket höra om fyrsprång till
hemlighuset på grund av nervöst glaceätande,
det andra om våldsamma förödmjukelsescener
på fem man hand, där den ene återfinner sig
själv »som en. avlägset värkande punkt», den
andra känner, hur »ångesten flöt ut i hennes
kött som en giftig vätska», medan den tredje
får erfara hur »sorgen bet fast i vreden och
höll den segt kvar i sina inåtvända
bulldogs-tänder». Att åtskilligt är fint uppfattat och
underhålland«: skall villigt tillfogas. Man
förlorar icke tilltron till Ahlins rika resurser,
men kraftgenialitetens avigsidor har han
aldrig tidigare lika effektivt ådagalagt.

En stramare behärskning av sina
uttrycksmedel visar Erik Norlander i den lilla,
galg-humoristiska romanen Clown för liten publik,
där förf. från början sätter sig på näsan på
läsaren genom att presentera sig i färd med
att hoptråckla bokens intrig. Detta anrika
sätt att gäckas med illusionen är inte det enda
antinaturalistiska inslaget i boken. Ett annat
är att Norlander förkroppsligar den inre rösten
i människohjärtat i en för hela hans
persongalleri gemensam figur kallad Pelle-Jons. Det
är en irrationell varelse, än cynisk, än
sentimental men genuinare än de hörbara
stämmorna. Särskilt verksam är Pelle Jöns i
pastorsadjunkten Sundquists fall, hos vilken
köttet länge är starkare än anden. En annan
prominent person är sanningssägaren och
livsfilosofen Oskar Karlsson. Hör Sundquist
till de aurellska prästerna, så är Karlsson en
Ahlinfigur i den självklarhet varmed han tar
steget från journalist till sopåkare men också
i sin strävan att nå den moraliska
självförnedringens botten enligt receptet min död är
min. Vägen uppåt börjar för Sundquist, då
han beslutar att ta till maka den kvinna som
han förut blott behandlat som medel för sin
lust, och man anar, att det inte heller är ute
med Karlsson ens sedan han försökt strypa
prästen. Förf:s ironiska attityd hejdar det
genomförda människostudiet, och figurgalle-

riet kommer därför att verka marionettartat.
Men Norlander är en kvick och skarpögd
skribent, och man läser hans bok med nöje
och begrundan.

Samhällsbilden i »Clown för liten publik»
har likheter med den i Hans Bergrahms Uttåg
ur sommarhagen, en bok som emellertid är
ännu mer komprimerad, däri lik endast Aurells
prosa och Bergrahms egen debutroman. I ett
litet sydsvenskt industrisamhälle
vidmakthåller den torra, stickande högsommarhettan
länge en eliotsk ofruktbarhet och utlöser till
sist en katastrof, vars natur referatet icke
skall avslöja. Att en tragedi förestår anar
man genast, men relationen mellan
figuran-terna är oväntad och hemlighålles länge för
läsaren. Denne är nämligen — ojuste nog —
mindre invigd än det lokala »vi», som
berättaren ofta skjuter in mellan sig själv och
skeendet. Den yttre konflikten är även denna
gång hårt sammanknuten av det ömkligas
och pinsammas trådar. Men den psykologiska
konstruktionen är öppnare och tillgängligare
än i debutboken, och i ett intermezzo hänvisas
det uttryckligen — med ett frågetecken —
till 40-talsläran om att vara sin ångest trogen.

Den konstnärliga principen för Bergrahm
liksom för Aurell är den hemlighetsfulla
lako-nismen, som ger läsarens fantasi och
nyfikenhet fritt spelrum och lämnar honom brydd
och oroad. Redan språkformen med
halvbegripliga dialektord och förbryllande
kombinationer av det sökta och det banala verkar
i den riktningen. Den psykologiska effekten
påminner ju om den som modern lyrik
framkallar men ligger desto längre bort från den
klassiska dikten, som syftade till mättnad och
— om än via tragik —• en harmonisk njutning.
Något man kan invända är, att de
hemligheter läsaren ställs inför, inte alltid
uppkommit genom att de nya orden tränger till
andra eller mer förborgade regioner än de
gamla. Ibland är gåtorna finter av författarna,
och orden tjänar medvetet till att fördunkla
och mystifiera i stället för att förklara. Det
är inte konst av högsta ordningen.

Sivar Arnérs nya bok har liksom var och
en av hans föregående en asketisk titel. Den
heter Egil, och låt oss ett ögonblick meditera
över detta naivt enkla namnskick. Om Arnér
följt en för ett par år sedan aktiv moderörelse
inom titelväsendet, hade han kunnat kalla sin
bok »Egil Rinkaby, e. läroverksadjunkt», och
de förväntningar på en yrkesroman som det

332

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0370.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free