Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det möjligas konst. Svenska romaner 1948—1949. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det möjligas konst
namnet ingivit, hade åtminstone till hälften
infriats. Vi får några mycket levande
interiörer från ett svenskt läroverk, det rörliga,
oförutsebara förloppet av en lektion, förhållandet
mellan lärare och lärjungar under och efter
schematiden, spänningen mellan kollegerna.
Men det är inte yrkesaspekten som är den
väsentliga för Arnér. —• Han kunde kallat sin
roman för Egil Rinkaby. Det tagna tillnamnet
har en väsentlig innebörd, ty Egil är hårt
fjättrad till sina barndomsupplevelser borta
i en undangömd, pietistisk smålandssocken
och alldeles på det klara med släktarvets roll
i sitt liv. Då förf. ändå föredragit det nakna
egennamnet »Egil» kan det tolkas så, att han
velat ge en ännu intimare, ännu privatare
men därmed också allmängiltigare
människobild än av personen med det och det yrket
eller det och det borgerliga namnet.
Vi får följa Egil under en dags lopp från
den kulna morgonen på det solkiga
inackorderingsrummet till dagens lektioner, till
matstället, tillbaka till skolan, till stationen i ett
ärende och åter hem till ensamheten i den
schabbiga kulan. Bokens struktur är som
synes enkel nog, och för den som läst Arnérs
tidigare verk erbjuder den inte heller i
genomföringen några överraskningar. Men man
måste på nytt beundra den uthållighet, med
vilken denne författare borrar sig ner i
själslivet och följer den halvmedvetna tankens
nyckfullaste vindlingar. Skenbart utan
föresats fäller han in den ena fasetten efter den
andra i bilden av Egil. Blott då och då märker
man arrangemanget: moderns brev utlöser
betraktelser över barndomen, tidningen tysta
politiska självdeklarationer (för
bondeförbundet, mot Amerika) etc.
Den valplats, där personlighetens stora
prövning försiggår, är här som i de närmast
föregående böckerna erotiken. I senare hälften
av romanen träder detta motiv helt i
förgrunden, då nämligen Egil under frukostrasten fått
ett lakoniskt (och som det senare visar sig,
förhastat) meddelande från sin frånskilda hustru,
att hon är med på ett tåg som anländer till
staden då och då. Detta budskap, bokens
enda kursiverade rad, torpederar Egils
sinnesfrid, och hela eftermiddagen ägnar han halvt
ofrivilligt åt en repetition av deras samliv,
överrikt på slitningar och missförstånd men
ändå för honom själv så eggande och
oförglömligt. Han älskar ännu Sisela, och han
förstår, vad han länge velat blunda för, att
han aldrig skall kunna finna någon tillfreds-
ställelse hos den bleka, vänliga Gunvor, så
länge Sisela bränner i hans blod.
Hela denna retrospektiva demonstration
med tillbakastötar också mot hustruns
förflutna är rik på nyanser och även på den sorts
triviala komplikationer som hör livet till,
men det kan inte hjälpas att man tycker sig
ha hört så pass likartade analyser från Arnérs
håll, att man har svårt att uppbjuda samma
intresse. För krönikören ligger därför
tyngdpunkten i »Egil» mindre i den erotiska studien,
där den inre monologen obönhörligt för med
sig en känsla av hopklämdhet, som kan bli
tryckande, än i de partier, där förf. slår sig
lös i objektiv berättelse. Till dem hör
skolscenerna, vilka som redan sagts ger något utöver
tidigare svenska skolromaner. Man har ett
intryck av att Arnér skulle kunna ge fina
tillskott till denna svältfödda eller med
underhaltigt stoff fodrade genre. Till den
fabulerande epiken hör också en del historiska
dröm-merier, som stryker tätt intill det genialas
gränser, särskilt scenerna med Sellergren och
med Almquist och Egils morfarsfar, den
förkomne spelmannen Ölving. Det dramatiska i
det religiösa genombrottet och det
oåtkomliga, dubbelbottnade i den estetiska attityden
är här överlägset fångat, och liksom inför
Petrus di Dacia-skissen i »Verandan» och flera
tidigare historiska försök av Arnérs hand slår
det en, att det hos honom finns en
gestalt-och miljöskapande gåva, som samtidsstoffet
trälbinder. Kanske är det här hans väg går,
en väg som aldrig riskerar att sammanfalla
med någon annan historisk berättares. I själva
verket erbjuder ju historien ett oöverskådligt
fält för litterära experiment med de
psykologiska och episka grepp, som den moderna
romankonsten förfogar över.
Som stilist är Sivar Arnér denna gång
envetnare än någonsin. Han har fått rik näring
för sin glädje åt kärnfulla dialektord, resp.
arkaiska ord i den historiska skildringen, och
även hans egen talang för uttrycksfulla
nybildningar blommar. Det är naturligt för
honom att karakterisera Egils sensation av
uppluckring så: »Då började han känna sig
skorp-lupen, som det hette därhemma, när den
gräddade skorpan lossnar från mallet
innanför». — Särskilt inom tankereferaten älskar
Arnér en sorts komprimerad satsbildning, som
låter ungefär så här: »Hon var snällare än
Assar. Men hon måste smussla med det. Den
gången han reste bort, bigarråerna var nästan
mogna, men ’ni får vänta åtminstone till
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
