- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
335

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det möjligas konst. Svenska romaner 1948—1949. Av Staffan Björck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det möjligas konst

lätthet rör sig förf. över ett vidsträckt
stilregister, och hans ordfyndighet tycks inte
veta några gränser. Tyvärr icke heller hans
talförhet; den forsande svadan förslappar
läsarens sinne för de artistiska finesser som
boken är så rik på. Meningsskiljaktigheterna
kring Kain har gällt flera olika ting, och inte
ens om de grundläggande värderingarna har
man varit överens. Är denna bok en sårad
människas ångestskri eller snarare en habil
spekulation i en modern publiksmak som
förenar böjelse för det ruskiga med smak för det
lasciva? Kanske litet av bäggedera.

Uppenbarligen har Anderberg blivit en
annan än den ivrige förespråkare för den
öppna livs- och stilformen som han i flera år
varit. Han har länge skrivit lättillgängligt
och vänligt, och liksom J. A. Schade som han
översatt, har han svärmat för den elementära
sinnesglädjen. Vilka andra resultat har han nu
kommit till? Uppenbarligen att
livsnjutningens evangelium är skärande meningslöst,
eftersom aggressionsdriften, förintelseviljan,
som kulminerar i den militaristiska
organisationen, i själva verket är djupare nedlagd i
individens innersta än några andra krafter.
Desertören från kriget och blodsutgjutelsen
är själv en Kain, som begår mord efter mord
på oskyldiga bröder. Den erfarenhet om
människan som boken bär fram är lika gammal
som den mänskliga självprövningen över
huvud, men för idyllikern kommer den alltid
som samma chock. Nu är det Anderbergs tur.

Upplevelsen gestaltas i en komposition,
där man inte vet när den sinnrika beräkningen
slutar och de planlösa infallen tar vid.
Huvudhandlingen börjar som en försenad protest
mot det gångna kriget eller en tidig mot nästa.
Den skildrar som en sorts skräckfars den
genommilitariserade tillvaron; förf: s
blygsamma beredskapsupplevelser strimmar
karikatyren med sannolikhet. För mannen på
flykt från detta har emellertid den fredliga,
ljusa lyckan blivit en avlägsen dröm, ja, en
halvt komisk idyll. Han är eller har blivit
en neurotiker han också, han lever som i
kramp med den kvinna han funnit på sin
flykt, och han dödar de män han tangerar,
dödar med kniv, med sten, med
karbin. — Sammanflätade med detta förlopp
löper andra, föga mindre symboliska,
nämligen starkt suggestiva bilder ur mannens
barndoms- och ungdomsliv och från »författarens»
vardag. De ständiga glidningarna i identiteten
åskådliggöres av att den handlande personen

ömsom kallas han, man och jag. Syftet med
de olika planen i berättelsen är bl. a. att
variera den erotiska maktkampen med
kontrahenterna svagt ommaskerade.

På alla bokens terasser flödar strömmen av
naturalia lika strid, och det är framför allt
den som väckt missnöje. Alla processer, som
har med föda, matsmältning och
könsumgänge att skaffa skildras i lika många som
tydliga ordalag. En favoritglosa är det ord
som man förr, då blicken mellan spärrade,
halvvägs skymmande fingrar ansågs garantera
moralisk förtrytelse, stavade sk-t. Hos
Anderberg har däremot ordbilden sitt fullaste
innehåll. Dess höga frekvens försvarades med att
en förtvivlad människa inte hinner välja de
parfymerade orden utan vräker verkligheten
med all dess stank på papperet. Som estetiskt
program vore detta naturligtvis groteskt, som
beskrivning av ett konstnärligt skapande är
det mer än lovligt förenklat. Anderberg är en
alldeles för medveten språkkonstnär för att
man inte måste förutsätta ett betydande mått
av föresats bakom den naturalistiska
vokabulären i »Kain». Över flertalet erotiska scener
i boken ligger dessutom mycket mindre
desperationens märke än en sorglös oansvarighet,
ett minne av den förkainska omedvetenhetens
sensuella tillfredsställelse. Detta nakna
leklynne, utmynnande i själväckel, chockerar
somliga, charmerar andra, men någon tredje
reaktion, gripenhet inför en människa i nöd,
inställer sig i dessa fall inte, ty den övermättes
lidanden lämnar en oberörd. Att det bakom
sinnesruset och till och med bakom
baksmäl-lan kan finnas en äkta förkrosselse och
skuldkänsla i »Kain», varder icke förnekat, men att
hans innersta sympatier så mycket spontanare
omfattar den gamle Adam än Abel berövar
Anderbergs protest mycket av dess verkan.

Som allt vad den kräsne artisten Walter
Ljungquist lämnar ur händerna, är Azalea ett
sorgfälligt genomarbetat verk. Det är väl
också däri dess svaghet ligger: att själva fiktionen,
som är ett spel med fiktionen, blivit för
påkostad i varje detalj. Med sina många bottnar
och skrymmande mystifikationer vädjar
»Azalea» litet för mycket till detektiven i oss, för
att njutningen skall bli riktigt ren.

Författaren Jörgen Bast och modellerna
till de övriga figurerna i den roman han har
under arbete (ej = »Azalea») vaknar
oförmodat ute på en effektivt isolerad skärgårdsö,
dit de förts av den demoniske dr Gempel, som
anmodar dem att vidareutveckla sina relatio-

335

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0373.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free