- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
336

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Det möjligas konst. Svenska romaner 1948—1949. Av Staffan Björck

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

St affan Björck

ner efter ett mindre pessimistiskt
handlingsschema, än det som råder i romanen.
Auspi-cierna är på flera sätt de bästa: materiell
sorglöshet, frihet från arbete — som alltid
hos denne mycket litet sociale författare
—-och en hemlighetsfull Som-ni-behagar-terräng,
vars förmåga att framkalla förväxlingar och
överraskande möten också rikligt utnyttjas.
Särskilt minnesvärd är vildskogens halvdager
omkring ett av dessa kärlekspar, som finns i
varje bok av Walter Ljungquist men annars
sällan: två människor förenade av en hjälplös,
gäckande ömhet under vilken aningen om
sorg och olycka aldrig slocknar.

Bast och haas modeller är alla från början
obekanta för varandra, och deras nödtvungna
konversation ger Ljungquist tillfälle att
utveckla en ny överraskande sida, en energisk
slagfärdighet och briljant förmåga att
uppfånga ett intelligent käftande. Vad Bast vet
och utnyttjat om dessa figurer, har han hört
av en kvinna som i olika gestalter är intimt
förtrogen med alla de åtta personerna. Hon
är en smått Tintomaralik gestalt, på något
sätt identisk med den av krig och hopplöshet
härdade europeiska mänskligheten men också
en symbol för Sanningen. Hon är inte med i
Basts roman men väl i Lj ungquists. Då hon
uppenbarar sig, bär hon med sig den innersta
hemligheten om var och en av de andra, en
hemlighet som i flertalet fall är dem
outhärdlig. Utan hennes vilja spelas det upp en
spök-sonat av anklagelser och avslöjanden, där
åklagare och åtalade ideligen byter plats.
Genom en rad plågsamma scener pressas
boken upp till kulmen: mordet på
Vera-Sanningen.

Trots en ymnig moralisk diskussion om
sådant som allas ansvarighet för alla, allas
del i sanningen och i skulden, blir det inte
klart, vad Ljungquist vill ha sagt med sin
roman, om han menar att katastrofen kunde ha
undvikits, och hur pass stora metafysiska
eller livsfilosofiska konsekvenser han drar av
fabeln om en sanning till döds. Förf. Bast,
som känner igen flera repliker och situationer
ur sitt manuskript, blir ändå lika förbryllad
och skakad som de andra av den vändning
historien tar, en annan tragik än den han
tänkt sig meri inte mindre allvarsam. För
honom och hans kärlek anas dock en
morgondag — slutkapitlet breder nya trolska slöjor
kring frågan om vad som är illusion och vad
verklighet.

Oaktat det artificiella uppslaget är »Azalea»

en alltigenom varm och personlig bok med en
mycket levande persongestaltning. Och även
om den fulla idémässiga tillfredsställelsen
uteblir, är romanen så rik på oförmodade
blixtljus över människonaturen och dikten
och växelverkan mellan dem, att den måste
räknas till det yppersta inom de senaste årens
romankonst.

Sagoberättare är sedan länge tunnsådda
hos oss; det är en av realismens sviter, som
den nyare symbolkonsten ej övervunnit. Det
oförfärade fabulerandet står i misskredit, och
en genre som utesluter »psykologisk analys»
betraktas som mindervärdig i andra
sammanhang än allegoriska. Med samma ängslan för
att bli duperade som cigarrfröken hos Hjalmar
Söderberg visade inför tuschteckningen,
frågar vi misstroget, vad sagan betyder.

Så i Torsten Kassius’ fall. Denne har i vår
debuterat med en sällsynt angenäm volym
med sparsam text på små sidor och titeln Den
gamla fabeln om Tälfe tokar. Här flödar i en
osinlig ström enfaldens alla klassiska repliker
och reaktioner, somliga kärleksfullt
kodifierade i den österländska litteraturen. Sagan
om de fåvitska kvinnorna i Tälje berättas nu
med en ut i skiljetecknen genomförd stil,
sirligt enkel och osvikligt valörsäker. Kassius
har utfört konststycket att med yttersta
beräkning arbeta fram en effekt av frisk naivitet,
i vilken också obsceniteten får självklarhetens
oskuld över sig. Man läser hans niaiserie med
sorglöst nöje och avvaktar nyfiket dess
utlovade fortsättning. Den får avgöra, om det
finns någon anledning att »tolka» fabeln. I
varje fall lär det knappast bli i den amoraliska
eller asociala riktning som föreslagits.

Gustaf Hedenvind-Erikssons nya
jämtländska saga, Jorms saga, handlar om ett
nyodlingsföretag på 1380-talet men har en rätt
tidlös mossgrå färg. Det kulturhistoriska
inslaget är inte oväsentligt, knutet särskilt till
jämtarnas färder västerut efter salt och andra
förnödenheter. Dominerande är
nybyggarlivets praktiska vanskligheter med hot från
en misstrogen natur, misstrogna vilda djur
och misstrogna grannar. Förresten finns det
också opposition inom kolonisternas egna
led: »Lång i skälet» bryter sig ut, och pigan
Sisil tröttnar inte att finna nya föremål
för sitt favorituttryck »jämmersta». Om allt
detta berättar Hedenvind raskt och
spännande på den kärnfulla prosa som är honom
egen.

336

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0374.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free