- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
339

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

tycke tonats ner för starkt — i
överensstämmelse med Molanders benägenhet att ur
dramat utläsa en strävan till försoning och
underkastelse, som bara endels finns där och
in i det sista har att brottas med det
oförbätterliga rättshaveriet, det aldrig övervunna
självmedlidandet. En andra höjdpunkt i
föreställningen, kontrasterande mot
passagescenens, blev scenen vid den solbelysta
jägarhyddan under körsbärsträden, där
Jägaren fick läsa även Barnets roll, såsom
Strindberg en gång föreslog August Falck: det
sista återskenet av en förlorad idyll, där det
sötaktiga låg farligt nära men knappt mer
än tangerades, ett betagande
strålningsfenomen innan Jägaren-diktaren vandrar in
i Mörka skogen. Där förestår honom
ytterligare ett par uppgörelser: den med Kvinnan,
blind i sin oförmåga att fatta hans storhet, och
den med Frestaren, den guldsmidde och
ordensprydde, kanske en projektion av
kunglig sektern, den han en gång varit och kunnat
förbli, därest han inte valt den fattige och
ensamme revoltörens väg.

Jägarens roll uppfyller hela dramat, och
Lars Hanson — i slätrakad, lätt prästerlig
mask — stakade sig inte en sekund på den
väldiga läxan, mässade bara en aning
utanför jägarstugan men gjorde i det hela en
fullkomligt storslagen prestation. Han är ju
inte lyriker till temperamentet: desto mer
imponerande att han lyckades bära fram all
den lyrik rollen gömmer på, särskilt i början
och slutet, så att intet av dess hänförande
skönhet gick förlorad. Det dämpade och
resignerade i hans tolkning gav hela
föreställningen dess grundton. Med ojämförlig
auktoritet och överlägset kunnande
gestaltade han en grånad människa, som har
levat och lidit och blickar tillbaka på sitt
liv, ett stycke med möda bemästrad och
smärtsamt luttrad manlighet, där det likväl
ännu pyr av hatgnistor och glöder av
rättshaveri, en människa, en vox humana, som
tycks bära inom sig en hel värld av kärlek
och lidelser, fröjder och kval och nu håller
på att mogna för den stora enkelheten, för
slutuppgörelsen med livets herre.

De andra figurerna är snarast dubbleringar
av diktarjaget eller utspaltningar ur detta.
Olof Widgren som Japanen förkroppsligade
den milda, österländska livsvisdom, som
Strindberg drogs till i sina bättre stunder,
medan Vandrarens parti, sådant det tolkades

av Holger Löwenadler, blev en avgjord
svaghet i föreställningen. Skådespelarens repliker
ägde varken rymd eller djup; mig föreföll
det som om han ensam inte spelade
Strindberg utan anglosachsisk komedi, men jag
vet inte om felet var hans eller instruktionens.
Med den överdådige sällskapsbroder med
dragning åt det orgiastiska, som också rymdes
inom Strindberg, hade figuren i varje fall
inget gemensamt. John Ekman åstadkom
den rätta atmosfären av suggestiv kuslighet

kring själamördaren Möller.

*



På Dramatens lilla seen spelades samtidigt
och med mer bestående framgång två av
Strindbergs naturalistiska dramer,
enaktaren Den starkare, en quart d’heure som skrevs
1889 för att ge Siri von Essen en roll vid
den »skandinaviska försöksteater» som
makarna då startade i Köpenhamn, samt Fröken
Julie, det epokskapande mästerverket från
året förut. I Alf Sjöbergs regi blev det
säsongens andra stora
Strindbergs-föreställning. Hur fint var inte åttiotalsatmosfären
fångad i det förra stycket, en förtrollande
bagatell, där Yngve Larsson åstadkommit en
tidstypisk kaféhörna med den oundvikliga
rekvisitan: gaslampetten, palmerna och den
röda schaggsoffan, inpyrd med punsch,
cigarrök och rancuner. Av pjäsens båda
kvinnoroller är bara den ena en talroll; Märta
Ekström i kapotthatt och pelisse fick på ett rent
förtjusande sätt fram allt det glittrande och
mogna behaget hos den gifta skådespelerskan
Fru X., vilken under några korta stunder
återupplever sin kärleks hela historia,
återupplever den i ljuset av nya, smärtsamma
insikter och plågsamma uppdaganden men
till sist ändå går segerviss, leende och
överlägsen ur kraftmätningen. Som den stumma
M:lle Y, insvept i slöjor, fichuer och pälsverk,
såg jag först Eva Dahlbeck, sedan Elsa
Widborg. Om den förras mer ungdomliga
apparition och friskare skratt kunnat förenas
med den senares vida mer nyanserade spel i
denna oerhört svåra roll, hade utförandet
varit perfekt.

Av herrgårdsköket i »Fröken Julie» hade
Alf Sjöberg låtit göra något högst övertygande
och riktigt med glänsande kopparkärl, lövad
spis, glasbelamrat långbord för folket och en
liten stentrappa upp till den öppna ytter-

339

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0377.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free