- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
341

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

som är en aktris med humor, hade gjort en
rolig krumelur av kusinen Alice, utåt en
sedesam Ellen Key-flicka med mittbena och
hårpladaskor på öronen, inåt mindre
sedesam med sitt intresse för passionerna, ett
litet våp som hisnade av fasa var gång hon
upptäckte att hon försagt sig, vilket hon
ofta nog hade gjort. Dråplig var också Hugo
Björne som Fadern, en badortsgrosshandlare
från anno dazumal med halmtak, röd blomma
i knapphålet, svart sammetsjacka och
zeiss-kikare om halsen, en punschmosig
rackar-gubbe, skrockande av ordspråk och elaka
insinuationer. Minst behållning hade jag av
Gunnar Björnstrand som Vännen; det
verkade som om han hade svalt en eldgaffel,
men en viss erotisk utstrålning hade han
onekligen. Utanför glasverandan skymtade en
naturtrogen Dalarö-utsikt, ångbåten tutade,
måsarna skriade, och allt var ganska gott.
Men i de realistiska skådespelen märks det
mer än i de andra, att även Strindbergs
språk, en gång det friskaste och
ursprungligaste av allt, börjar bli lätt patinerat av tiden.

*



»Stora landsvägen» är Strindbergs sista
vandringsdrama. Lycko-Pers resa, som gavs
som matinéprogram på Dramatens stora seen,
kan sägas vara det första, där naturen,
rikedomen, äran och makten utgör stationerna på
desillusioneringens landsväg mot mänsklig
mognad i strävsamhet och kärlek. Göran
Gentele hade iscensatt stycket med kraftiga
strykningar i texten och djärva tillägg i
regien — den komiska orkestern i rikemannens
festsal och parodien på en konsertsångerska i
kalifens palats var inlagda cabaretnummer,
som var lustiga nog men aldrig hade existerat
i Strindbergs fantasi. I scenrummets mitt
hade byggts upp ett litet trapphus, som bytte
inklädnad alltefter de skiftande scenerierna;
på och omkring detta utspelades sedan
upptågen, medan »kulisserna» bestod av
fantasifulla ljusprojektioner på rundhorisonten.
Ulrika Friberger stod för scenbilder och
kostymer, som vittnade om påhittighet och
färgglädje, men i sin helhet vart föreställningen
alltför brokig och bråkig i sin ogenerade
blandning av operettparodi, spex och parafras
över olika tidsstilar, från dansk-holländsk
barock på Torget, över sirligt 1820-tal i
Festsalen till det surrealistiska skogsbrynet,
vars levande träd åtminstone i vinterskrud

ledde tanken till en målning av Esaias Thorén.
Torftig och direkt misslyckad var dock endast
Havsstranden, där varken elementernas raseri
eller den vackra havslyriken kom till sin rätt.
Vad som alldeles kom bort, var den
medeltidsmiljö diktaren syftat till liksom också
den lyriska sagoton, som främst skulle ha
talat till barnpubliken. Per Oscarsson som
Per var enkel och okonstlad, en ung fåle som
stampade av otålighet, men någon barnsligt
rundögd förundran inför världens härligheter
fanns det inte plats för i denna överarbetade
iscensättning, och hans spelsätt var
överhuvud allt för forcerat. Dramatens yngsta
garde var flitigt i elden; Per Gerhard var den
som tycktes mig äga mest vis comica såsom
den i Torgets händelser och i hyllningarna

för sin egen person livligt engagerade statyn.
*



Efter Strindbergs-jubileet följde ett
min-nesfirande av annan art: Anders de Wahls
åttioårsdag, som högtidlighölls med en
repris av Markurells i Wadköping på Dramatens
stora seen. De Wahls Markurell-gestalt är ju
numera lika klassisk som Hjalmar Bergmans
komedi och tillräckligt omskriven även i
dessa spalter. Men vid jubilarens
konstnärsskap kan det vara skäl att dröja ett ögonblick.
Den generation jag tillhör har knappast
trätt i något personligt förhållande till
Anders de Wahls sceniska konst. För oss
representerar han snarast ett stycke levande och
högst imponerande teaterhistoria, och det
ligger nära tillhands att på honom tillämpa
vad en litteraturhistoriker nyligen skrev om
det litterära nittiotalet, att det varit en
glansfull men tillbakablickande parentes i vår
litterära utveckling. Jag undrar om inte något
liknande gäller om Anders de Wahl. Lars
Hanson och Gösta Ekman har var på sitt sätt
fört vår skådespelarkonst framåt; de har
fått lärjungar och efterföljare. Men blotta
tanken att någon skulle gå i de Wahls
fotspår känns lika olustig som att någon skulle
gå i Selma Lagerlöfs. De är båda unika i sitt
slag, och båda har pressat sina uttrycksmedel
till det yttersta; den som försöker efterlikna
dem är dömd att dra löje inte bara över sig
själv utan också över dem. De Wahl bröt en
gång med den franska konversationsstilen,
men i sista hand har han nog inte betecknat
något utvecklingsdugligt och nytt, utan dels
har han representerat sig själv, vilket är

341

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0379.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free