- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
342

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Holger Ahlenius

mycket nog, dels har han utgjort toppunkten
och kulminationen på mäktiga ehuru tidvis
undanskymda traditioner. Denna romantiska
lyrism och välhanterade röstprakt, detta
yviga och platskrävande temperament, jagiskt
och vidhjärtat i charmerande blandning,
denna religiöst inspirerade,
översteprästerliga altartjänst i konsttemplet, denna böjelse
för naivt idealiserande eller förallmänligande
gestaltning — vad är det annat än
arton-hundratalstraditioner, samtonade och
alltjämt levande i en sista hänförande aftonglans?
De betecknar en fullbordan och en avslutning,
inte en början. Som nu hans Markurell; figuren
är på en gång romantisk och klassisk,
romantisk i sin egenskap av grotesk och karikatyr,
i all sin festliga överdrift och i sin ofta
omvittnade karaktär av troll, sådant ett
barnsligt öga har sett det, klassisk i sin brett
representativa variation av faderskärlekens
tidlösa och allmänmänskliga tema liksom
också i den nästan bibliska bilden av en svensk
småstadsjob, berövad det käraste han äger,
som sitter på. sitt sönderslagna kassaskåp och
i vanmäktig förtvivlan lyfter armarna mot en
straffande Gud — romantisk och klassisk, men
utan en skymt av den irrationellt psykologiska
fördjupning eller den expressionistiska
genomlysning som också kunde varit förenliga med
Hjalmar Bergmans, Dostojevski-lärjungens
intentioner.

*



Från Strindberg och Hjalmar Bergman
togs steget ö ver till fransk dramatik, klassisk
och modern. På Dramatens stora seen blev
nästa program Moliéres odödliga Tartuffe,
följd av Jean Giraudoux’ enaktare Apollo
från Bellac, den första i Tör Hedbergs av
Per Gerhard reviderade översättning, som
stod sig förvånande gott, den senare
överförd till vårt språk av Elsa Thulin så gott
det nu låter sig göra med detta sofistikerade
ordbroderi. Alf Sjöberg hade iscensatt båda
styckena och hade med hjälp av konstnären
Stellan Mörner, som svarade för scenbilder
och kostymer, försökt spinna en silkeskokong
av gemensam atmosfär och stiltradition kring
dessa manifestationer av fransk ande från
vitt skilda epoker. Till den ändan hade
rollerna i bägge pjäserna fördelats mellan i
huvudsak samma skådespelare, och bägge
uppfördes på den lilla seen som Stellan Mörner
byggt upp på själva scenen. Krönt av en

fronton med barockkartusch var den hållen
i utsökt läcker, en smula kokett klassicism,
inramad av joniska kolonner och hållen i
färgklangerna gråvitt-karmin, respektive
grå-vitt-blått. Greppet var i och för sig
verkningsfullt och förmedlade elegant ett intryck
av kulturhistorisk distans och ironi. I
Molière-pjäsen hade en uppåtgående spiraltrappa
anslutits på ena sidan, en nedåtgående på den
andra, och dem anlitade aktörerna vid sina
entréer till omväxling med dörren i fonden,
varigenom åskådarna fyndigt och enkelt
bibringades den rätta uppfattningen att man
befann sig i ett hus med flera våningar.
Komedien gavs utan störande mellanakter,
och aktövergångarna markerades bara av
en liten vacker leksaksridå som hastigt gick
ner och upp. Särskilt tjusande och samstämt
med stycket var Giraudoux-pjäsens sceneri,
där ett kornblått dörrdraperi, till hälften
svävande i luften, utgjorde ett surrealistiskt
inslag av fint beräknad effekt. Försöket till
syntes kröntes väl endast med halv
framgång, ty mellan de spröda och finspunna
trådarna framskymtade ovillkorligen den
konstnärliga nivåskillnaden och frånvaron av
djupare inre sammanhang.

Tartuffe-föreställningen som sådan var
emellertid av hög, mycket hög klass. Äran
härav fick Alf Sjöberg dela med Edvin
Adolphson, som av titelrollen verkligen
skapat något personligt och inträngande, en lätt
överraskande men snart övertygande
blandning av hallick och läsarpräst, lika rävröd i
synen som i kalufsen. Mitt i den naturliga
legeringen av fromleri och liderlighet hos
denna tarvliga underhuggarsjäl hade
skådespelaren alltså fått fram en oförneklig viril
tjuskraft, som i sista hand gjorde hans
Tartuffe till en farlig karl, och varförutan hela
intrigen lätt nedsjunker till rena
farskonstruktionen. Denne Tartuffe ägde
predikantens intensitet och oheliga iver även i den
liderlighetens sofistik som han utvecklar
med så mycken list och illfundighet; de grova,
kraftfulla dränglabbarna tafsade lystet på
Elmires knä och längs med spetskragen kring
hennes decolletage; dråpligt var det stumma
spelet då Damis överraskat honom på bar
gärning, och som frosseri i falska känslor
blev syndagnället och självanklagelserna ett
sannskyldigt virtuosnummer. Då Elmire i
fjärde akten låtsas gå med på hans proposer
och bett honom se efter om de är ostörda,

342

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0380.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free