- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
344

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Holger Ahlenius

bägare rinner över först med den droppe
svartsjuka som utlöser dådet, hade anförtrotts
åt eleven Ingvar Kjellson, och det får nog
sägas, att denne inte gick i land med
uppgiften, inte var mogen för rollen. Det föreföll
som om han inte hade lyckats att få den på
tillräckligt avstånd; Hugos upprivenhet och
självbespeglande neurasteni, som leder över
till behovet av underordning, lydnad och
disciplin, och som i det längsta gör honom
till ett vajande rö för stämningsvindarna,
tycktes sålunda vara aktörens egna; det gick
liksom inte att: skilja mellan hans egen
nervositet och rollens. Som kamratflickan Olga,
sliten mellan järnhård partidisciplin
och-halvt moderlig ömhet för Hugo, hade
Birgitta Valberg något mjukt slaviskt i själva
den yttre typen, men där saknades ett drag
av inre hårdhet och fanatism som borde ha
varit med. Den enda bland innehavarna av
förstaplansroller som gjorde en fullödig
prestation var Anita Björk. Denna nittonåriga
barn-och dockhustru, som hastigt mognar till
kvinna, lät hon glittra och locka i ett otal
facetter, tog fram lekfullheten och kotteriet,

alla de skiftande nyckerna och lynneskasten.

*



Om Pär Lagerkvists enaktare Låt
människan leva, som togs upp som
eftermiddagsprogram på Dramatens lilla seen, skulle
jag helst inte vilja yttra mig. Den diktare
som stått som ett flammande tecken över
ens ungdom och under besökeisens tid ofta
hjälpte en att härda ut — hur svårt känns
det inte att nödgas ex officio bryta staven
över ett av lians verk! Och dock — Pär
Lagerkvist är mig kär, men sanningen är
mig kärare, och just en stor diktare kan ha
rätt att begå ett missgrepp. Och ett missgrepp
är otvivelaktigt detta lilla oratorium,
misslyckat som dramatisk produkt och utan
konstnärlig halt — inte därför att man har
ett ord att invända mot den ömhet om
människoliv som här förkunnas, utan därför att
stycket består av idel monologer som aldrig
griper in i varandra och därför att de platonska
dialogernas Sokrates och evangeliernas Jesus
— för att nu förbigå de andra historiska
figurerna — är givna en gång för alla,
gestalter av tidlös giltighet, som inte kan
reproduceras och allra minst inkarneras på en
teaterscen utan att resultatet blir platityder eller

profanationer eller bådadera. Jesus som en
nutida läsarpredikant, snäll och välmenande
men en smula enfaldig, utstyrd i svart
långrock och vit halsduk, det är en alldeles
omöjlig figur, hur varsamt en känslig och
kultiverad skådespelare som Olof Widgren än
lånar honom röst och gestalt. En Giordano
Bruno som i sitt framträdande mest
påminner om en folkhögskolelärare, en torr och
fantasilös Jeanne d’Arc utan all lyftning —
något liknande gäller om dem. Endast Åke
Claesson förmådde uppfylla Sokrates’
gestalt med en viss pondus trots det
förnumstiga småprat han hade att framföra. En
figur, en enda, grep tag i mig: Sven-Eric
Gambles Judas, en schabbig och pomaderad
judeyngling från något modernt
storstadsghetto, för vilken det smärtsamt gått upp att
det finns sådant man inte kan göra utan att
ta obotlig skada till sin själ. Den unge
skådespelaren gav här ett nytt prov på sin
atmosfär-skapande förmåga; hans lågmälda stämma har
sin särskilda timbre, som sällan förfelar sin
verkan. Olof Widgren hade iscensatt stycket
och, med frångående av det arrangemang i
halvcirkel som diktaren tänkt sig, i stället
grupperat figurerna på djupet i ett slags
procession, martyrernas oavslutade
procession genom tiderna. Det föreföll riktigt tänkt
men kunde inte råda bot på det parodiska
helhetsintrycket.

*



På Dramatens stora seen avslutades
säsongen med den sydstatsamerikanske
författaren Tennessee Williams’ skådespel
Linje Lusta, vars stockholmspremiär motsetts
med otålighet sedan det med stor framgång
gått över tiljorna i Göteborg och Malmö.
Stycket saknar inte anknytningar till
skandinavisk dramatik; det handlar om en obotligt
vingskjuten människa som flyr in i livslögnen,
om en kvinnas deklassering genom drifternas
spel och den sexuella sugningen nedåt i
samhället. På Dramaten underströks
likheten med »Fröken Julie» ytterligare
därigenom att huvudrollerna hade samma
innehavare i de båda styckena. Men den
amerikanska pjäsens symbolspäckade särart ligger
i det initierade och tjockt påbredda
stämningsmåleriet från New Orleans, från Vieux Carré,
den gamla franska stadsdelen där, som med
sin sensuellt överhettade atmosfär av
drivhusklimat, rasförbistring, primitivitet och

344

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0382.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free