- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
346

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Holger Ahlenius

mannen fick hon fram lika fint och diskret
som medkänslan med systern, och den
sensuella mättnaden efter den stormiga
kärleksnatten blev en höjdpunkt i framställningen.
Erik Strandell var acceptabel som den unge
arbetaren Mitch, en träaktig mammasgosse,
som håller påi att fastna i Blanche Dubois’
skickligt spunna garn men i tid varnas av den

mindre lättduperade Stån.

*



Därmed var Dramatens vårsäsong avslutad,
men som den energiske och uppslagsrike
teaterchef Ragnar Josephson är hade han
bestämt sig för att fresta lyckan med ett
sommarprogram på lilla scenen i det
lovvärda syftet att motverka Stockholms
beryktade tråkighet under den vackra årstiden
då turisterna strömmar till. Företaget var i
och för sig värt all framgång, men med bästa
vilja i världen kan jag inte se annat än att
den föreställning som bjöds var mer än
tillåt-ligt svag. Marcel Achard är ju en flink
leverantör av lätta och graciösa komedier,
och i Bröllopet på Seine har han överflyttat
det erotiska fyrkantsproblemet till däcket på
en lastpråm och tillsatt det med beprövade
farstricks; Orgon gömde sig under bordet,
här kryper skepparen ner i en tunna för att
avlyssna vännen Sylvestres förmodade
kärleksförklaring till hans hustru. I denna luftiga
bagatell hänger allt eller nästan allt på
lokaltonen och på den personliga utstrålning som
skådespelarna eventuellt kan förläna sina
rollgestalter. Mimi Pollacks regi hade den här
gången slagit fel i båda dessa avseenden.
Pråmdäckets tragikomedi utspelades mot
bakgrunder från respektive Paris-trakten,
Flandern och Rhöne-dalen, som alla var för
billigt uppsmäckta och för vykortsgranna.
Det melankoliskt-sensuella
dragspelsackompanjemanget till trots var tonen i
föreställningen alldeles ofransk, särskilt det stillösa
bröllopsstojet, och dessutom var herrsidan
illa representerad och speciellt klen ur
lokalfärgens synvinkel. På Orust och Tjörn har
jag nog sett skeppare som liknade den Holger
Löwenadler framställde, en klumpeduns med
hjärtat på rätta stället, men i la douce France
torde hans motsvarighet bli mycket svår
att uppleta, och Hans Strååt har ofta visat
sig vara en skicklig karaktärsskådespelare,
men som charmör och hjärtekrossare var han

omöjlig, utan ett uns av vare sig
komedihumör eller latinsk sensualism. Långt bättre
redde sig damsidan, där Maj-Britt Nilsson
denna gång var betydligt mer fransk än i
Giraudoux-pjäsen, en ljuv liten sötnos och
näbbgädda, sprittande av romantisk odygd
och fräsch sinnlighet, medan Anita Björk var
en kantig och förälskad tonåring med häftiga
känsloutbrott av obetalbar komik. Andra
aktens samspel mellan de båda flickorna var
förträffligt —- en ny, oskyldig jungfrulek!
—-men pråmen var alltför snett lastad för att
det konstnärliga helhetsintrycket skulle kunna
räddas.

*



Nya Teatern spelade Noel Coward för fulla
hus långt in på vårsäsongen och gjorde
därefter ett aktningsvärt försök med Yerma,
ett av den spanske scendiktaren Federico
Garcia Lorcas tragiska folkvisetemata i
dramatisk sättning, som hos oss funnit så
skickliga tolkar i Hjalmar Gullberg och Karin
Alin. Tyvärr måste det sägas, att det
lovvärda försöket föll illa ut fastän Per-Axel
Branner tydligen varken skytt möda eller
kostnader. Gunnar Lindblads förenklade dekor
i svart, vitt, rött behövde inte ha utgjort
något hinder för en god föreställning, men
själva framförandet stördes av amatörmässiga
drag, operettspanska inslag, såsom i den
viktiga scenen med tvätterskorna vid bäcken,
samt enstaka trasgranna klutar av
cigarr-lådslocksromantik. Och framför allt: vad blev
det av själva den inre folkvisemelodien i
stycket, den enkla värdighetens sydländska
grandessa, »ångan från hemlandets heta
jord», som Gullberg talat om? Allt det
dunkelglödande och passionerade i texten malde
tömning. Teaterns bristande resurser var
särskilt märkbara i sista scenbilden, där
vallfartsortens katolska brudmystik ingår en
sällsam förening med gamla hedniska
fruktbarhetsriter; scenutrymmet var på tok för
litet, och det kom inte den rätta orgiastiska
vildheten över parningsdansen. Hos Yerma,
den ofruktbara bondhustrun, ska längtan
efter barnet föreställas växa till monomani
och fix idé, samtidigt som de rigorösa spanska
hedersbegreppen dämmer upp begäret efter
mer förlösande famntag än makens. Då
denne till sist erkänner, att han åtrår henne
men inte bryr sig om att få barn, stryper hon

346

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0384.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free