- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
347

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

honom. Gunn Wallgren läste versen vackert,
men hennes blonda, sunda och nordiska
kvinnlighet lämpade sig föga för att tolka
detta iberiska kvinnoöde, insnört och besatt,
mörkt och lidelsetyngt. Naima Wifstrand
gav temperamentsfylld relief åt den gudlösa
gumman, som har kvar sin friska livsaptit
fastän hon satt fjorton barn till världen, och
Gunnar Sjöberg gav bondtrulig men ståtlig
virilitet åt Juan, maken. Men föreställningen
gick inte hem och måste snart läggas ner.

Efter ett nytt mellanstick med »Fröjd för
stunden» övergick teatern till ett program i
allra vårlättaste slaget, André Roussins
lustspel Den lilla hyddan, där det erotiska
trekropparsproblemets till synes outtömliga
situationskomik varierats så, att två herrar
och en dam, som räddat sig i land från ett
skeppsbrott, spatserar eller ligger omkring på
en obebodd söderhavsö iförda frack respektive
stor af tontoilette. Sture Lagerwall stollades
som den äkta mannen, Sonja Wigert var en
högst förförisk och högst lättsinnig satunge
och George Fant en lagom svartsjuk och lagom
löjlig älskare — allt till publikens hörbara
förtjusning.

*



Vasateatern slog ett slag för den klassiska
komedien med Holbergs »Maskerad», som
inte framförts i Sverige sedan 1776. Gunnar
Skoglund stod för regien, och för
dekorationerna hade man anlitat Ryno Frieberg och
Beth Zeeh, som åstadkommit något
smakfullt och välawägt av den borgerliga rococon
i gårdsinteriören, över vars murar man
skymtade köpenhamnsbörsens karakteristiska
spiraltorn. Stycket står och faller med
huvudrollen, den förslagne betjänten Henrich, som
reder upp alla kvistiga situationer, och vars
anor över commedia dell’artes Harlekin går
tillbaka till den antika komediens listige
slav. Rollens karaktär av soloparti blev
särskilt understruken i Vasateaterns
föreställning, eftersom den kreerades av den
gästspelande norske komikern Per Aabel. Med sin
dråpliga mimik i ett sannskyldigt
guttaperka-ansikte, med sina outsinliga clownupptåg och
sitt skoj friska lustspelshumör gjorde han
föreställningen till en av säsongens roligaste
teaterkvällar. Den centrala seen där han för
den förälskade Leander ska åskådliggöra de
vådliga följderna av ett brutet äktenskaps-

löfte och skuttande fram och tillbaka över en
stol i tur och ordning agerar de uppträdande
inför rätta, även advokaterna och domarna,
och rör sig med alla de tre skandinaviska
språken, utfördes med en komisk brio, ett
spelhumör och en tungekvilibristik över allt
beröm; det folkliga patos som professor
Holberg inlagt hos denne spefågel, en föregångare
till Figaro, frambars för övrigt med mycken
kläm. De svenska medspelarna lämnades
ohjälpligt efter; Bojan Westin som Pernille
förtjänar dock en mention honorable för sitt
soubretthumör. Birgit Cullberg hade av
danserna skapat något färg- och fantasirikt i
commedia dell’arte-stil, som var nöjsamt att
åse — inte minst den allt annat än pryda
hönsbaletten, där Henrich uppträdde som
tupp.

Efter denna utflykt i högre rymder behövde
teatern tydligen reparera affärerna med hjälp
av ett par stycken som var bättre lämpade
för dess speciella publik och tog då till det
gamla paradnumret»Kiki» av André Picard,
samt ett lustspel vid namn Kära Ruth! av

amerikanen Norman Krasna.

*



Boulevard-teatern deltog i
Strindbergsminnets firande med att spela Brott och brott,
ett ambitiöst företag som kröntes med stor
publikframgång. I betraktande av den lilla
teaterns begränsade resurser var
föreställningen aktningsvärd nog, och Erie
Söderbergs scenbilder visade, att man med hjälp
endast av draperier och antydande
dekorationselement förmår trolla fram en nypa
parisluft. Börje Mellvig var som Meurice
lovvärt neddämpad; hans tolkning hade
kanske inte så många nyanser, men han
fick fram både den naturliga godheten och
det tillfälliga övermodet hos gestalten. Som
Meurice’s folkliga väninna hade Brita
Brunius inte behövt vara fullt så stel och mjäkig;
därigenom föreföll förbindelsen definitivt
slocknad redan då ridån gick upp, och
trohetsbrottet förlorade varje chockverkan. Men
sin största svaghet hade föreställningen i
Henriettes roll. Den unga aktrisen Carin
Cederström var inte på höjd med denna
sammansatta kvinnogestalt och förmådde inte
fylla de yttre vampfasonerna med någon
sensuell eggelse, ägde inte heller något format
i ondskan.

347

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1949/0385.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free