- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
349

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

kisade mot ljuset och under ideligt
mum-mumande snubblade över sina egna repliker,
inom parentes sagt ett bra knep då man är
osäker på sin läxa. Marit Bergson, Hasse
Ekman, Eva Henning och Sten Sture Modéen
gjorde goda insatser som ungdomarna i
stycket. Björn Berglund svarade för regien.

*



Dramatikerstudion hade inte någon riktig
tur med sig under vårsäsongen. Pelikanen
är ett av Strindbergs mest svårspelade
stycken, därför att det hör till dem som från ett
naturalistiskt plan glider över i det
fantastiska och monstruösa. Dessutom kräver det
en framstående aktris för moderns
dominerande roll, som Gudrun Bröst inte
tillnärmelsevis gick i land med. Med sin råa
stämma och onyanserade framställning gav
hon hos modern knappast något annat än
draget av bedagad kokott, medan allt det
vampyraktiga, själva den svällande ondskan
blev borta. Och varför hade regissören,
Georg Funkquist, låtit henne vara klädd i
lila, när både författaren och
omständigheterna tydligt föreskriver sorgkläder? Som
dottern var Asta Bolin alltför jamig, och
förändringen, det gradvisa uppvaknande som
Strindberg låtit henne genomgå uteblev helt.
Däremot var Peter Lindgren bra som den
snitsige och löjtnantsbrutale mågen, husets
nye härskare, och Arne Ragneborn tycktes
restlöst ha identifierat sig med sonen Fredrik,
en bleksiktig och debil, lätt alkoholiserad
yngling. Jag har inte sett den unge
skådespelaren i någon annan roll och kan därför inte
rätt bedöma om detta verkligen var en
objektiverad rollgestalt, i så fall överlägset skickligt
gjord, eller bara en av de tillfälliga symbioser
mellan en roll och en skådespelare, som man
tidigare sett exempel på inom teaterns värld.

Senare framfördes Gård kring månen av
debutanten Emil Wiklander, ett initierat
och redbart miljöreportage från de
norrländska skogsarbetarnas värld vid 30-talets
slut, buret av ett ärligt och behjärtansvärt
reformpatos. Men livets egen dramatik låter
sig inte utan vidare flyttas över på scenen;
fattigdom, umbäranden och nöd är inte i
och för sig dramatiska och än mindre den av
svält råmande ko, som förmår en utsläpad
arbetarhustru, mor till flera barn, att våga
livet med en skidfärd i smällkalla vinternatten

för att skaffa foder. I ett sådant stycke
kommer det för regi och skådespelare framför allt
an på att vara fullkomligt naturliga och att
hålla en lågmäld vardagston, och därmed
lyckades de i stort sett. Den spetsiga humorn
och det trots allt oförbränneliga humöret hos
farmodern gavs med små medel av Gull
Natorp, medan Mona Geijer Falkner som den
uppsvällda skvallerkäringen Klara, vars
krämpor och lättja kan övervinnas blott med hjälp
av kaffe och ilska, skattade åt folkkomiken
men onekligen var lustig.

Dramatikerstudion får bestämt akta sig
för att bli enbart en de refuserades klubb;
kravet på konstnärligt experimenterande får
inte eftersättas.

*



Denna experimentanda tycktes under
vårsäsongen snarare ha sitt hemvist vid
Studie-Scenen, en sammanslutning av unga
teaterentusiaster som spelar i en källarlokal i huset
Valhallavägen 134. Där uppfördes
fyrtiotalisten Björn-Erik Höijers tvåaktare De
hjälplösa, vars första version redan har några
år på nacken men som nu förelåg i omarbetat
skick. Det är en skakande historia om en
lönnkrögare i Norrbotten, som hyser ett
vilt kärlekshat till sin hustru bland annat
därför att hon är av tattarblod; han hetsar
en alkoholiserad murare, som han har i sin
makt tack vare dennes last, att mörda
hustrun medan några hyresgäster i samma
hus hjälplösa ser olyckan nalkas och förblir
vanmäktiga då den slutligen sker. Stycket
har inspirerats av de tyska rasförföljelserna,
men lokalfärgen är därför ingalunda eftersatt
och var det inte heller i Anders H. Ångströms
regi; trots Sven Erixsons stiliserade
trädstammar gjorde emellertid scenen ute i
skogen inte något starkare intryck —■ främst
kanske därför att huvudrollens innehavare
saknade allt format i vildheten och ondskan
—-men fattigkåksatmosfären och
spökstäm-ningen i de andra scenerna var väl fångad,
även om den överkänsliga flickan borde ha
varit vida mer av skälvande asplöv i sin
uppdrivna mottaglighet för det fördolda
känslospelet. Stycket kulminerar i mordgärningen
på slutet, och där hade den minimala scenen
måst delas upp i två hälfter, lönnkrögarens
kök och vinden utanför den låsta dörren, och
dubbelaktionen genomfördes så, att ljuset

349

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0387.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free