Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Arvers och hans sonett. Av Teddy Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvers och hans sonett
Av Teddy Brunius
TT gå till den litterära evigheten
med fjorton diktrader som erlagd betalning
för färdbiljetten, torde vara ganska unikt
i vitterhetens hävder. För Felix Arvers har
det skett naturligt och utan ansträngning.
Han skrev anspråkslöst in sin sonett i en
ung kvinnas poesialbum och föregav
blygsamt att den var en imitation efter en
italiensk förebild. Trots att över hundra år
har rullat hän, kan ingen litteraturforskare
peka ut det italienska originalet. Arvers’
sonett kan med skäl sägas vara
självständig, och även om uppslaget och
vitsen trots allt inte skulle vara nya, så
är formuleringskonsten värd att ge
diktaren evig berömmelse. Det ytligaste
studium av rimorden ger intrycket att
Arvers är en mästare i verbal skulptur.
Théophile Gautier, en generationskamrat
till Arvers, har besjungit detta formideal
i en känd dikt:
Oui, 1’æuvre sort pius belle
d’une forme au travail
rebelle
vers, marbre, onyx, émail. . .
Arvers’ sonett hade i sin första version
följande text:
Mon åme a son secret, ma vie a son mystère,
un amour éternel en un moment conçu.
Le mai est sans espoir, aussi j’ai du le taire,
et celle qui l’a fait n’en a jamais rien su.
Hélas! j’aurai passé près d’elle inaperçu,
toujours à ses cåtés et toujours solitaire;
et j’aurai jusqu’au bout fait mon temps sur la terre,
n’osant rien demander et n’ayant rien reçu.
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
