Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Arvers och hans sonett. Av Teddy Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teddy Brunius
Pour elie, quoique Dieu 1’ait faite bonne et tendre,
elie ira son chemin, distraite, et sans entendre
ce murmure d’amour élevé sur ses pas;
A 1’austère devoir pieusement fidèle,
elie dira, lisant ces vers tout remplis d’elle:
»Quelle est done cette femme?» et ne comprendra
pas.
Så kan man läsa sonetten i en ung
flickas poesialbum i vilket Victor Hugo,
Alfred de Vigny, Emile Deschamps,
Sainte-Beuve, Dumas père och fils, Alfred de
Musset och många andra större och smärre
diktare från den romantiska epoken
skrivit in dikter. Av dem är dock Arvers’
sonett den mest bekanta och den som inte
låtit den unga kvinnans väsen utsuddas för
eftervärlden.
När Arvers någon tid efter lät sonetten
ingå i sin enda diktsamling, utförde han
några få ändringar, och det är i detta skick
dikten gått till eftervärlden. Här lyder den
sjätte raden:
toujours à ses cotés et pourtant solitaire
och den nionde:
pour elie, quoique Dieu 1’ait faite douce et tendre
— små ändringar som slutgiltigt mejslat
ut hans och hennes konturer i sonetten.
I generationer har man läst och njutit,
viskat och upprepat sonetten utantill. Även
svenska diktare har absorberat den och sökt
återge den på svensk vers — dock utan att
lyckas med det omöjliga: att ge en
föreställning av originalrimmens raffinemang.
Hjalmar Lundgren har tolkat sonetten på
följande sätt:
Min själ sin hemlighet, mitt liv sin saga gömmer:
en evig kärlek, född med stundens hastighet.
En sjukdom utan hopp, som mig till tystnad
dömer,
och hon som uppväckt den, därom ej något vet.
Vid hennes sida, ack! och dock i oseddhet
jag ensam kunnat gå — där annat allt jag
glömmer —
och mina levnadsår på jorden jag fördrömmer
utan ett kärleksord och utan bön om det.
Men hon, fast mild till sinnes av naturen,
förströdd, all kärlekssång kring henne buren
ej märker alls, där hon sin väg skall gå,
hon säga skall — fromt strålar hennes änne —
vid dessa vers, så fyllda helt av henne:
»Vem är den kvinnan väl?» — och skall dock ej
förstå.
Räckvidden av Arvers’ sonett blir
tydligare om man sammanställer Lundgrens
tolkning med Bo Bergmans:
Min själ sin hemlighet, mitt liv sin gåta äger:
en evig kärlek som av stunden sprungen är.
Det finns ej hopp och därför ingenting jag säger,
och intet anar hon som skuld till plågan bär.
Så skall jag gå här med min dröm som föga väger,
beständigt ensam och beständigt henne när,
och en gång vad det lider nå mitt sista läger
likt den som intet fått och ingenting begär.
Och hon, som Gud dock skapat ljuv och lätt att
röra,
skall vandra vägen fram förströdd och utan öra
för allt det kärlekssorl som följer hennes fjät.
Och när hon läser dessa vers om henne bara,
så skall hon fråga lugnt: »Vem kan den kvinnan
vara?»
och med sin trogna pliktsjäl aldrig fatta det.
Många känner till Arvers’ sonett, men få
känner till Arvers själv. Han är föga mer än
ett namn. Lyrik brukar bedömas efter två
grunder — dels som dokument om en
intressant människa eller situation, dels som
ovanskliga pärlor vilka kan lösryckas ur
alla sammanhang och som glänser i alla
belysningar. Arvers’ sonett är av det senare
slaget. Den har betraktats frigjord från sin
författare. Arvers existerar i sin sonett.
Annars är det vanligare att litterära verk får
sin livskraft genom kännedomen om
författaren.
Sonetten har emellertid även ett
dokumentärt intresse. Visserligen tycks Félix
Arvers ha varit en reserverad människa
som man postumt aldrig kan komma in på
livet. Men om man söker ur olika källor
skapa en bild av honom, kan man också
få fram nya aspekter på sonetten.
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
