- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
360

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Arvers och hans sonett. Av Teddy Brunius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teddy Brunius

förord till andra upplagan av »Mes Heures
perdues», 1878, förkunnat följande:

»Man vet inte vilken kvinna det är som
Arvers riktat sin sonett till, och det är inte
nödvändigt att man vet det; med detta
har den eviga rättvisan gjort sitt utslag.
Eftersom hon inte anat diktarens kyska och
resignerade kärlek, eftersom hon varken
skänkt honom tröst eller ens ett småleende,
bör hon heller aldrig beträda den triumfens
matta som han skulle sträckt ut framför
hennes spotska fötter. Ingen förmår beröva
henne den odödlighet hon erhållit, men
medan stjärnljuset ler och leker på hennes
fästmödräkt, förblir hennes ansikte okänt
och beslöjat av en evig skugga.»

Det låter vackert, men olyckligtvis är
det som det mesta Banville skrivit bara
retorik, säger den forskare som framför
andra spritt ljus över Arvers’ levnadsöde —
Léon Séché. Det finns verkligen namngivna
kvinnor som kommit i fråga som föremålet
för Arvers’ lyriska låga. Enligt en forskare
i den romantiska tidsålderns litteratur,
Louis Aigoin, skulle Sainte-Beuve ha
antagits vara författare till sonetten med
Arvers som beskedlig pseudonym, och
dikten skulle i så fall vara riktad till vännen
Victor Hugos hustru Adéle. Det är ett
äventyrligt antagande som aldrig kan föras i
bevisning. Att Adéle Hugo skulle vara
kvinnan i sonetten är en hypotes som
kvarstått även då man varit övertygad om
Arvers’ författarskap. Bakom denna uppgift
skulle den mot Victor Hugo och hans maka
förstucket insinuante Sainte-Beuve kunna
spåras som upphovsman.

Att just Adéle Hugo antogs vara den
aningslöst älskade, kan också bero på att
Arvers’ tidigt var intagen i en tio år äldre
gift dam som bar samma förnamn som
Madame Hugo. Hennes namn var Adéle
Desmalter. Mellan henne och Arvers rådde
ett vänskapsfullt förhållande. Han var i
själva verket redan vid unga år en besviken
varelse, och han vårdade tidsenligt sin

"36

melankoli. I tonåren hyste han en djup
kärlek till en flicka som insjuknade och
dog. Arvers hade inriktat sig på giftermål
med henne. Denna besvikelse återvände
han ständigt till i sina tankar ända in i
sina sista levnadsår.

Mellan Adéle Desmalter och Arvers rådde
aldrig någon kärlek, endast en vänskap som
underhölls med litterär korrespondens i
decennier. Det vore otänkbart att i henne se
sonettens kvinna. Alla hugskotten faller för
övrigt på det faktum att det var i Marie
Nodiers poesialbum som Arvers första
gången skrev sonetten. Det är till henne den
är riktad. Därigenom förklaras
camou-flaget att utge dikten för att vara en
efterbildning av ett italienskt original. Arvers
ville inte röja sin kärlek till Charles Nodiers
dotter, som var beundrad av hela det
romantiska cenaklet. Att röja sin starka
kärlek vore en eftergift för de diktande
kamraterna, som i smyg — åtminstone de flesta
— hade en motsvarande känsla för Marie.

Det var inte första och enda gången hon
besjöngs av romantikerna. Victor Hugo
kallade henne för Notre Dame de 1’Arsenal,
och Alfred de Musset skrev i lätta rytmer:

Gais comme 1’oiseau sur la branche,

le dimanche,
nous rendions parfois matinal

1’Arsenal.
La tëte coquette et fleurie

de Marie
brillait comme un bleuet mèlé
dans le blé . . .

Till alla unga diktares besvikelse och till
Charles Nodiers överraskning gifte sig
Marie med en byråkrat, Ferdinand-Jules
Menessier. Äktenskapet ingicks 1830.
Arvers’ sonett är skriven något senare. Han
hade alltså alla skäl att dölja sina känslor
för henne. Men känslorna var så starka och
hans behärskning så fulländad att ur
konflikten hans enda mästerverk blev skapat.

Det torde dock vara för starkt uttryckt
om man vill säga att Marie Nodier var en

o

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0402.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free