- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
362

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Arvers och hans sonett. Av Teddy Brunius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teddy Brunius

Det skrevs 1843, tio år efter det Arvers
gav ut sin enda diktsamling. Vid den tiden
träffades Arvers och Marie än en gång, om
man får tro ett brev från henne till
Gut-tinguer. De upplivade gamla minnen strax
innan Charles Nodier avled.

Arvers var då i full verksamhet som
dramatiker. Han samarbetade med Bayard,
Paul Foucher, Scribe, Fortuné de
Saint-Germain, Ernest Avrecourt. Arvers egna
komedier och vaudeviller spelades på Paris’
ledande scener varje säsong från 1835 till
1850, men lättköpta dramatiska framgångar
av dagsländekaraktär, måhända därför att
han offrade mer åt livet än åt litteraturen.

När Arvers avled skrev hans otröstlige
medarbetare Avrecourt följande epigram:

Nous avions mis nos esprits en commun,
Arvers et moi, nous ne faisions pius qu’un.
Quand il vivait, par sa verve comique,
tant bien que mai je vécus comme auteur,
Quand il mourut, conséquence logique,
ön enterra son collaborateur.

Han hade rykte om sig att vara vivor.
Hans utseende och konversation bidrog till
framgångar i sällskapslivet och han syntes
med de tongivande på boulevarder och
caféer. Mot slutet av 1830-talet upplevde
han en tids varaktig förälskelse och
förbindelse med en skådespelerska — en kort
roman med hennes otro, eller av honom
misstänkta otro, äktenskapsförslag,
avvaktan, missmod, misstänksamhet och
förakt, som ändå inte helt kunde utsudda
kärleken. För att återvinna balansen efter den
slutgiltiga brytningen for han till Italien.
Från den resan finns en pedantiskt förd
kassabok i behåll. Han miste aldrig riktigt
sin eleganta, oberörda jämvikt.

Med Alfred Tattet förlorade han aldrig
kontakten. Tattet hade i likhet med
Arvers’ rykte om sig att ha fört ett vidlyftigt
leverne. Inte nog med att han var de unga
diktarnas vänfaste följeslagare; han var
också en farlig vän för familjefäder,
fästmän och äkta makar. Regelbundet for han

utanför Frankrikes gränser med en
familjeflicka eller en skön gift dam. Hans
enleve-ringar hörde till de eleganta och skickliga —
tills han själv ingick äktenskap, fick barn
och flyttade ut till sitt slott på landet,
där gamla vänner alltid var välkomna.

Arvers undvek att ingå äktenskap. Hans
medelålder blev ensam och höstlig. Ett
tilltagande ryggmärgslidande pinade honom
hans sista år, och det var detta som förde
honom till graven. Han avled 1850 ännu inte
fyrtiofem år gammal. Han hade känt hur
han fördrömt sina levnadsår utan
kärleksord. Han insåg också att en ny tid brutit
in och att hans livsstil hade blivit överflödig.
Han, som en gång trott på revolution och
republik år 1830, föraktade
februarirevolutionens socialism. Romantikens
flanörer fick vika. Ännu hade inte kejsartiden
fört fram en ny aristokrati i ett Paris som
omgestaltades av Haussmann och där den
gyllene ungdomens stamtillhåll utplånades.
En epok var slut och en ny tog vid. Arvers
hade levat i romantikens blomningstid,
njutit av den, och själv gett bidrag till dess
glans för samtiden.

Åt eftervärlden gav han sin sonett. Men
det finns måhända en och annan som minns
honom ännu av ett annat skäl. Rainer Maria
Rilke har i Malte Laurids Brigges
anteckningar talat om Arvers’ sista stunder med
Glinels studie över Arvers som källa:

»Jag kan för övrigt gott förstå, att man
kan bära beskrivningen av en dödsstund
med sig i plånboken genom alla år. Det
behövde inte ens vara någon särskilt
utvald: de ha alla någonting nästan sällsynt.
Kan man till exempel inte föreställa sig
någon, som skriver om hur Félix Arvers
dog. Det var på sjukhuset. Han dog stilla
och lugnt, och nunnan trodde kanske, att
han hade kommit längre, än han verkligen
hade gjort. Hon ropade med hög röst ut,
var det och det fanns. Det var en tämligen
obildad nunna; ordet korridor, som för
ögonblicket inte kunde undvikas, hade

362

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0404.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free