Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Pierre Olofsson. Av Patrik Reuterswärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pierre Olofsson
I överensstämmelse med hans
arbetsmetod är denna bilds verklighetsunderlag
ingalunda hämtat från någon
förstadsbebyggelse. Tvärtom, till grund för bilden
ligga spridda form- och färgsensationer från
framför allt Gamla stån, där konstnären
har sin ateljé. Det är dessa starkt
reducerade, teckenartat omformade
verklighetsfragment som tillsammans med den
övergripande himlen åstadkommit stämningen
av »Utanför stån». Fönstren ha vid den
konstnärliga bearbetningen erhållit en
gotisk karaktär, träden ha förvandlats till
trädets tecken, medan människofigurerna
tagit formen av fågelaktiga väsen.
I detta genombrottsverk har Olofsson
visat fram ett mycket långt drivet färgernas
rum. Frånsett de något anekdotiska
bildelement, som han i tydligt beroende av Klee
begagnat sig av, har stämningen
framkallats med utomordentligt rena medel: genom
den intensiva färghållningen och de gåtfulla
konturerna och mönstren som de stå emot
varandra i bilden. De tre människofigurerna
till vänster beskriva genom sina lägen och
ytor en accelererande rörelse i sidled, som
ytterligare betonas av den bakgrund de
passera och den mark de trampa. Förenade
kunna de ses som ett simultant
åskådliggörande av en aktörs sorti från scenen.
Att denna tavla väcker associationer med
en scenbild beror inte endast på
kompositionen, med kulissen till höger och det
ensamma trädet som det avtecknar sig mot
den grönblå fonden, utan framför allt på
att bildens rum är så entydigt beskaffat.
Dess lägen med förgrund, kulisser och fond
äro klart fixerade. Därmed följer också att
vissa former måste skära över och delvis
täcka andra. Olofsson fann snart att denna
omständighet borde ses som en brist. Som
yta betraktad blev bilden ytterst
fragmentarisk med ett antal former och kring dessa
de bakomliggandes »restbitar».
I sina senare arbeten har konstnären i
möjligaste mån sökt råda bot för denna
Krum elur. Träsnitt. 1948.
brist. Genom att i ett starkt reducerat,
grunt rum fläta samman optiskt likvärdiga
former, har han successivt experimenterat
sig fram till ett labilt rum, vars mångtydiga
lägen skapa det liv i ytplanet, som de
tidigare mer sceniska arrangemangen inte
förmått framkalla. Med utgångspunkt från
hans tidigare motivvärld med fönster, hus,
träd osv. har han så småningom nått fram
till bilder som Krumelur och Tingel Tangel,
vilka endast genetiskt äga samband med en
sedd verklighet. Benämningarna visa
tydligt de nya avsikterna. För att nå sitt mål
har Olofsson måst avstå från de
naturalistiska stämningsvärdena.
Det första steget i denna konstnärliga
revidering blev litografin Umbria (1947).
Den tillkom efter en italienresa, och orten
som inspirerat till denna fantasi är Assisi.
Bildens högra parti visar vart det
romantiska »stadsmotivet» är på väg. Träd och
byggnadselement äro schematiserade så
långt det är möjligt för att överhuvudtaget
kunna representera en sedd verklighet.
Rummet är reducerat till det minimum
som fordras för att linje och yta skall vara
likvärdiga. Nyvinningen: genom att inte
endast linjerna utan även de mellanliggande
ytorna kunna betraktas var för sig, har här
uppstått en ambivalens, som har en
pulserande verkan på bildytan.
Denna dynamiska behandling av ytan
förefinnes mindre i bildens vänstra parti,
24—Ord och Bild, 58:e årg.
369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
