Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Dora Dymants minnen av Kafka. Meddelade av J. P. Hodin. Översättning av Harald Bohrn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/. P. H o di n
dag såg jag en familj, bestående av
föräldrar och två barn, roa sig vid stranden.
Särskilt mannen gjorde intryck på mig.
Jag kunde icke bli kvitt det. Jag följde med
till staden och senare mötte jag dem på
nytt. Så meddelades det en dag på hemmet,
att doktor Franz Kafka skulle komma på
supé. Vid det tillfället stod jag för
matlagningen. När jag såg upp från mitt arbete
— det skymde plötsligt i rummet — lade
jag märke till en man utanför fönstret,
densamme som jag sett vid stranden. Han
kommer in (jag visste ej då, att det var
Franz Kafka och att det var hans syster
som jag sett honom tillsammans med) och
säger till mig med mild röst: »Så fina händer
för ett så blodigt hantverk» (Kafka var då
vegetarian och jag höll på att skära upp
skinka). Då vi satt till bords på kvällen,
reste sig en liten pojke upp men ramlade
av pur förlägenhet omkull. Kafka sade
beundrande till honom: »Tänk, att falla på
näsan så där och sedan kunna resa sig så
skickligt. Det var bra gjort». När jag senare
har tänkt tillbaka på dessa ord, har de synts
mig äga en djupare betydelse. Allt skulle
kunna räddas, allt —- utom Kafka. Han
var förlorad.
Han var lång och smärt med mjuk,
elastisk gång, vilket först kom mig att tro, att
han var ett halvblod och icke europé. Det
frapperade mig, att han höll huvudet litet
på sned. Detta var ett för honom mycket
karakteristiskt drag. Han förde sig som en
ensam man, som alltid står i kontakt med
någonting utanför honom själv. I hans
hållning låg det något lyssnande men med en
tillsats av älskvärdhet och godhet. Jag
skulle vilja definiera det som ett behov av
gemenskap med omvärlden eller
annorlunda uttryckt ungefär detta: Ensam
betyder jag ingenting. Blott när jag når
förbindelse med det, som är omkring mig, kan
jag uträtta något.
Kafka gjorde ett outplånligt intryck på
mig. Jag kom österifrån, full av dunkla,
obestämda aningar, liksom stigen ur en
bok av Dostojewski. Jag hade hört så
mycket talas om Västerlandet — dess vetande,
dess klarhet och dess livsformer. Jag kom
till Tyskland med sinnet öppet för intryck
och jag fick mottaga mycket. Och ändå
erfor jag gång på gång känslan av att
människorna där dock saknade något, som jag
skulle kunna ge dem. Efter krigskatastrofen
väntade man sig en andlig räddning genom
Österlandets förmedling. Men jag hade vänt
Österlandet ryggen, emedan jag trodde, att
ljuset stod att finna i väster. Hur har jag
icke senare måst skruva ner dessa
förväntningar! Europa tedde sig icke alls som jag
föreställt mig, människorna där hade ingen
ro i sin själ. Någonting fattades dem. I
Österlandet visste man, vad en människa
var. Man hade kanske inte samma förmåga
som i Västerlandet att röra sig otvunget i
sällskap eller uttrycka sig med samma
lätthet, men man var i stället djupt förtrogen
med enheten mellan människan och
skapelsen. När jag träffade Kafka för första
gången, motsvarade han just denna min
människouppfattning. Men till och med
han lyssnade på mig, som väntade han
något av mig.
Det mest framträdande i hans utseende
både när han talade och när han hörde
på var hans stora ofta rent av
uppspärrade ögon. Icke som skulle de vidgats
av skräck (som det har sagts om honom),
snarare då av förvåning. De var bruna
—• och skygga. När han talade, lyste de
upp. Det låg humor i dem, icke så
mycket ironi som dess mer en viss
underfundighet — som visste han något, som
ingen annan kände till. Posör var han minst
av allt. Han talade livligt och gärna. Han
utvecklade då samma rikedom på bilder
som då han skrev. Man fick ofta intryck
av att han erfor en nästan hantverksmässig
tillfredsställelse, då han lyckats uttrycka
sig väl. Han hade mycket smala handleder
och långa eteriska fingrar. Talande fingrar
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
