- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
375

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Dora Dymants minnen av Kafka. Meddelade av J. P. Hodin. Översättning av Harald Bohrn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Dora D y m a n t s minnen av Kafka

som rörde sig under samtalets gång och i
mycket högre grad än själva händerna
beledsagade detsamma. Senare skulle vi ofta
roa oss med skuggspel på väggen. I det
stycket utvecklade han en betydande
talang. I grund och botten var Kafka nästan
alltid glad. Han var road av lekar och han
var den börne lekkamraten, alltid upplagd
för puts och upptåg. Nedstämdhet och
svårmod skulle jag därför icke vilja kalla
betecknande drag hos honom. Utom då han skulle
sätta sig ned och skriva. Dessa
depressionsmoment kom icke regelbundet utan hade
oftast någon konkret anledning, såsom t. ex.
när han kom tillbaka från staden. Då var
han ibland mer än deprimerad, han kunde
befinna sig i fullt uppror. Det var under
inflationstiden och Kafka led mycket av
situationen. Vad som än hände omkring
honom ansåg han sig ej ha rätt att dra sig
undan. Kafka var sig själv en sträng
tuktomästare. Resan till staden var alltid en
Golgatavandring för honom. Nästan
liktydig med ett fysiskt sammanbrott. Han
kunde stå i kö i flera timmar inte blott i
avsikt att köpa något utan med en känsla
av att »blod flyter, mitt skall därför också
flyta». Så har han upplevt samhörigheten
med denna olyckliga tid. Det framgår
tydligt som ett motiv i »Processen», där K.
blir dömd, emedan han sökt komma undan
korsfästelsen. Men det ges inget liv utan
korsfästelse och ingen blir frikänd inför den
högsta av alla domstolar. (Så ser
åtminstone jag saken.) Hur skulle det kunna vara
annorlunda, sade han en gång till mig. Här
har vi nu en Helfferich och en Hilferding
och en Rathenau men inga hjälpare (Helfer)
och ingen hjälp (Hilfe) och inga goda råd
(Rat). Det var för honom som om
människorna icke längre vågade nämna saker och
ting vid deras rätta namn utan sökte dölja
eländet bakom en förlåt av vackra ord och
fraser.

Vi bodde först i Steglitz och sedan i
Zehlendorf. Först i ett rum, därefter i två.

I Steglitz måste vi lämna vår våning för
värdinnans skull. Kafka har skildrat henne
i »Eine kleine Frau»: »endast av motvilja,
av en aldrig upphörande motvilja, som var
drivfjädern till hennes handlande,
intresserade hon sig för mig», heter det där.

Kafka måste skriva. På den punkten gavs
ingen pardon, så gärna som han ville leva
och andas. De dagar han skrev betecknar
liksom rytmen i hans andhämtning. När
det sägs om honom, att han skrev i 14
dagar, så betyder det, att han satt vid
skrivbordet i 14 på varandra följande
kvällar eller nätter. Innan han kom därhän,
brukade han gå omkring på golvet med
tunga oroliga steg. Vid sådana tillfällen var
han mycket ordkarg och sluten, dyster till
sinnes och visade föga matlust. Han ville
vara ensam. I början insåg jag ej detta,
senare kände jag alltid på mig, när sådana
känslostämningar var på väg att inställa
sig. I vanliga fall kunde han med stor iver
gå upp även i de alldagligaste ting, men
denna lust försvann totalt, när författandet
skulle begynna. Sådana dagar brukade jag
alltefter deras olika stämningar skilja från
varandra genom att använda
färgbeteckningar. Jag talade om violetta dagar, om
mörkgröna, om blå. På sistone ville han,
att jag skulle vara i rummet, när han skrev.
En kväll började han arbeta efter supén.
Han höll på så länge, att jag till slut blev
alldeles förbi och slumrade till. Så med ens
kände jag, att någon satte sig på soffkanten.
Jag vaknade och tittade upp. Han satt
bredvid mig. Jag kunde konstatera en
påtaglig förändring i hans ansiktsuttryck.
Den själsliga anspänningen avtecknade sig
så tydligt däri, att jag blev förskräckt.
»Der Bau», en av hans sista noveller, skrev
han på en enda natt. Det var på vintern.
Han började tidigt på kvällen och var
färdig på morgonen. Både på skämt och allvar
talade han med mig om denna novell. Den
skulle vara självbiografisk. Kanske var det
aningen om återvändandet till föräldrahem-

375

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0417.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free