- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
376

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Dora Dymants minnen av Kafka. Meddelade av J. P. Hodin. Översättning av Harald Bohrn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

/. P. H o di n

met, om slutet på den korta friheten, som gav
näring åt denna paniska ångestkänsla. Jag
var »borgen» i »Der Bau». Ej sällan läste
han upp för mig vad han just skrivit.
Analys eller förklaringar var det aldrig fråga
om. Ofta kunde det låta humoristiskt,
självironiskt. »Tänk, om jag skulle ha blivit
kvitt mina spöken», var då hans stående
fras.

Spökbegreppet utgjorde för honom
sammanfattningen av allt, som plågat honom,
innan han kom till Berlin. Han var som
besatt av dessa spökidéer vid vilka han
höll fast med fanatisk envishet. Han ville
kasta allt på elden för att bli kvitt dessa
objudna gäster. Jag har respekterat hans
önskan och då han låg sjuk en gång, brände
jag inför hans ögon några av hans skrifter.
Vad han verkligen ville skriva, skulle
komma, sade han, först när han kämpat
sig till fullständig frihet. Litteraturen var
för honom något heligt, något absolut och
obestickligt, något stort och rent. Den
moderna uppfattningen av författaryrket
skulle ej ha varit i Kafkas smak. I de flesta
av livets frågor kände han sig osäker och
uttryckte sig med stor försiktighet. Icke
så när det gällde litteratur. Där var han
obönhörlig och kompromissade aldrig, där
var ingenting honom likgiltigt. Han ville
icke endast tränga till botten av saker och
ting. Han var där från början. Men då det
gällde att finna roten till mänsklighetens
förvirring, tålde han ingen halvhet. Han
upplevde tillvaron som en labyrint. Han
såg ingen lösning. Längre än till förtvivlan
har han icke kommit. För honom var allt,
även det alldagligaste, hopvävt i kosmiska
sammanhang. I Österlandet påträffar man
också denna känsla, detta medvetande om
livets odelbarhet. I Österlandet ges det
andliga ting, som måste uppfyllas, varom
ej kan man icke fortsätta att leva. Så kände
också Kafka det, men hans västerländska
omgivning gjorde det ej. Därför hade också
Gud tagit sin hand ifrån Västerlandet och

därför kunde allt det ske, som vi måst
uppleva. Jag tror, att just häri ligger en av de
främsta orsakerna till intresset för Kafka
— hans övertygelse att vi är bortstötta av
Gud.

Man har förebrått mig, att jag bränt en
del av Kafkas manuskript. Jag var så ung
då, och unga människor lever blott för
stunden. För honom var ju allt det där
endast en sorts självbefrielse. På den tiden
hyste han icke längre någon respekt eller
kärlek till sin far. Han hade lärt känna
honom. En man som härskade genom att
äga och som också ägde sin familj. Kafka
var mycket förbittrad på honom. Gång på
gång kunde han med bitande spefullhet
berätta, hur han tillägnat honom sin första
bok och hur fadern blott hade tittat upp
och sagt: »Lägg den på nattduksbordet».

I Berlin trodde sig Kafka mången gång
befriad från det förflutnas tryck. Men
därtill var hans livs tidigaste problem alltför
fast rotade hos honom. Man behövde blott
beröra en av de strängarna för att alla
skulle försättas i vibration. Han bar på en
avgrund i sitt inre. Egentligen hatade han
icke Prag. Han talade därom som en europé
om Europa. Det som mest pinade honom
var ängslan att bli beroende av föräldrarna.
Detta beroende satte »Der Bau» på spel.
Det var orsaken till hans sparsamhet. Han
ville vänja sig vid ett spartanskt liv. I
Berlin trodde han en tid på räddning, på
en personlig lösning av sina inre och yttre
problem. Han ville känna sig som en
genomsnittsmänniska med få önskningar och
behov. Vi gjorde upp en hel del planer. Ett
tag tänkte vi starta en liten restaurant.
Han skulle bli kypare. Att se allt utan att
själv ge sig till pris, att vara placerad i
mittpunkten av det vanliga, vardagliga
livet, det skulle ha varit något för honom.
För övrigt, var han icke det, fast på sitt
eget speciella vis?

Han var mycket noga med sin klädsel.
Han skulle ha ansett det vara ett prov på

376

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0418.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free