- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
379

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Dora Dymants minnen av Kafka. Meddelade av J. P. Hodin. Översättning av Harald Bohrn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Dora D y m a n t s minnen av Kafka

Hungerkünstler». Någon bättring inträdde
ej. Han visste hur sjuk han var och hade
redan länge velat dö. En farbror, som var
läkare, kom för att föra honom till Prag.
Denna sjukdom syntes Kafka som det
sista, det slutgiltiga nederlaget. Vad som
då försiggick inom honom har fru Dora
Dymant försökt återge med vad Kafka en
gång sagt henne: »Att ha ryckt sig lös från
Prag — om också alltför sent — var för
Kafka hans livs stora handling. Utan en
sådan har man ej rätt att dö. Att återvända
till föräldrahemmet betydde för honom att
ånyo få kontakt med det dilettantiska i
livet. Det plågade honom i högsta grad.
Jag märkte det på den psykiska press, som
blev honom övermäktig.

Jag stannade i Berlin. Kafka ville ej, att
jag skulle följa med honom till Prag, till
det hus varifrån allt för honom ödesdigert
hade kommit. En del av hans
känslokomplex utgjordes av hans hat mot fadern och
de skuldkänslor han erfor av denna
anledning. Jag håller för troligt, att han i sina
drömmar många gånger bragt fadern om
livet. Jag fick då dagligen brev från Prag.
Alla dessa jämte dagböckerna lade Gestapo
beslag på och trots stora ansträngningar
har de icke kunnat tillrättaskaffas. Brevens
antal var omkring 35. I ett av dessa talade
Kafka om vissa »tekniska fel» människan
gör sig skyldig till gentemot sig själv. Han
hade intresserat sig för frågan om Tolstojs
strid för sin personliga frigörelse och därvid
upptäckt sådana »tekniska fel». En annan
gång berättade han en dröm för mig.
Rövare skulle ha fört honom med sig från
hans våning och dragit in honom i ett
skjul någonstans på en bakgård och där
belagt honom med munkavle. »Jag vet, att
det är ute med mig, eftersom du icke kan
finna mig». Då han plötsligt förstod, att
jag dock var i närheten, försökte han göra
sig lös, ja, trodde sig redan fri och lyckades
till och med avlägsna munkavlen. Jag
behövde blott höra hans rop — då i samma

Franz Kafka 1924.

Sista fotografiet.

ögonblick våldsmännen upptäckte saken
och på nytt tvang på honom munkavlen.

Det hemskaste med Kafkas dödliga
sjukdom var själva utbrottet. Jag tror, att han
med berått mod arbetade mot ett sådant
mål. Det var för honom som en förlossning
och själva avgörandet skulle ligga i en
annans hand. Kafka har hälsat sin sjukdom
med glädje, om han också, då slutet
nalkades, uttryckt en önskan att få leva vidare.

Han lämnade Prag som en märkt man
men vid god andlig vigör. Jag träffade
honom åter på ett sanatorium i Wiener
Wald, dit hans syster fört honom. Där
upptäcktes för första gången, att han led av
struptuberkulos. Hädanefter fick han icke
tala och nödgades därför skriva allt. Bl. a.
uppehöll han sig vid hur ödeläggande
Pragvistelsen hade verkat på honom. När
sjukdomen efter tre veckor tog en allvarligare
vändning, fördes han till en specialist på

379

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0421.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free