- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
380

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Dora Dymants minnen av Kafka. Meddelade av J. P. Hodin. Översättning av Harald Bohrn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

/. P. H o di n

ett sjukhus i Wien. Där fick han ligga i
samma rum som ett stort antal andra svårt
sjuka. Varje natt dog någon. Han
»berättade» därom för mig en gång och pekade
på en säng, som stod tom. Vid ett annat
tillfälle visade han mig på en patient, en
glad och munter man, som tyckte om att
promenera omkring och som åt med god
aptit. I halsen var instucket ett metallrör.
Han hade glada, spelande ögon och bar
mustasch. Kafka fröjdade sig åt hans
matlust. Dagen därpå stod hans bädd tom.
Kafka var icke uppskakad, snarare då
förargad över att en så glad människa hade
måst dö. Det hade han svårt att fatta. Jag
skall aldrig glömma hans leende, på samma
gång elakt och ironiskt.

Från sjukhuset fördes Kafka till ett
sanatorium i Kloster-Neuburg, nära Wien. Där
fick han ett stort soligt rum med
balkong. Jag stannade hos honom och senare
kom också hans vän doktor Klopstock.
Härifrån skrev Kafka en del brev, bl. a.
till föräldrarna, till syskonen och till Max
Brod. Den senare kom på besök, dock utan
att göra sig någon brådska. Han höll
nämligen först ett föredrag i Wien i akt och
mening att icke låta Kafka märka, hur
hopplös hans situation i själva verket var.
På sanatoriet skrev Kafka ingenting annat
än »Konversationen», som torde befinna
sig i doktor Klopstocks ägo. Ännu kvällen
innan han dog läste han korrektur. Vid
fyratiden på natten lät jag kalla doktor
Klopstock, emedan Kafka började lida av
andnöd. Doktor Klopstock insåg genast,

att läget var krisartat och väckte läkaren,
som lade på en isblåsa. Vid middagstiden
följande dag somnade han in. Det var den
3 juni 1924.

När jag åratal senare läste Kafkas böcker,
gjorde jag det alltid med tanke på hur han
själv läst högt ur dem. Jag tyckte ofta då,
att det tyska språket lade hinder i vägen.
Det föreföll mig alltför modernt, alltför
mycket av idag. Hela Kafkas
föreställningsvärld hade krävt ett äldre språk. Hans
medvetande, hans begrepp, hans ångest,
allt detta var så att säga »urgammalt».
Hans hjärna skapade finare graderingar än
en modern människa kan fatta. Han är lika
litet en tolk för sin tid som för sin ras. Det
är ingen vardag, som hans realism tecknar
för oss, det är en absolut, koncentrerad
logik, en värld där man blott kan leva för
några korta stunder.»

Med dessa ord slöt fru Dora Dymant sin
berättelse. Över den öppna spisen i det gråa
Londonhus i vilket vi befann oss, hängde
ett fotografi av Kafka, som tagits för
passändamål. De stora ögonen blickade ner på
oss. Det var ögonen hos en människa, som
upplevat världen i oläkbar, schizofren
kluvenhet och som erfarit motsättningen
mellan Gud och människa. I det mörknande
rummet ljöd i mina öron hans vemodiga
ord: »Många människor förnekar eländet
och pekar på solen, jag förnekar solen och
pekar på eländet».

Översättning från förf.:s manuskript av
Harald Bohm.

380

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0422.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free