Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Bibelns värld och vår tid. Av Magnus Selling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bibelns värld och vår tid
orda i utläggningen. En rent tidshistoriskt
hållen,
filologisk-psykologisk-religionshistorisk interpretation är icke tillfyllest, därför
att den icke låter det som är dessa texters
’Angelegenheit’ komma till uttryck».
Härmed tangeras en diskussion, som tidvis
varit synnerligen brännhet. Den brännbara
frågan är: »Kan (icke) den som personligen
står främmande för det kristna budskapet
med framgång bedriva bibelforskning?»
I sin betydelsefulla lilla programskrift
»Studiet av religionen» gjorde Nathan
Söderblom just med tanke härpå följande, ofta
citerade deklaration: »Fordran på att teologen
skall äga sinne för religion eller en bestämd
religiös övertygelse eller tillhöra ett
religionssamfund, innebäres, så långt den är
berättigad, i den allmänna vetenskapliga fordran
på förtrogenhet med föremålet. Uppställes den
i någon annan mening är den oförenlig med
vetenskapens väsen».
Man torde knappast kunna exemplifiera
detta bättre än genom att erinra om Martin
Luther. Att Luther var en enastående
bibelöversättare, är iu allmänt bekant. Men även
som bibeltolkare bildar han epok och har
utformat och tillämpat grundsatser, som den
evangeliska bibelforskningen ännu i dag finner
vara oomtvistligt riktiga, ja, förebildliga.
Kan någon tro, att Luthers djupa och
lidelsefulla gripenhet av det kristna evangelium,
som han fann vara Bibelns »kärna och
stjärna», var honom till hinders som
bibelöversättare och bibeltolk? Var det inte tvärtom
denna djupa kongenialitet, som kom honom
att prestera det utomordentliga?
Svaret är självklart.
Det avgörande nya i Luthers bibeltolkning
är, att han avsiktligt skiljer mellan centralt
och perifert, mellan det som för honom var
själva budskapet, evangelium, och sådant
som huvudsakligen hade tidshistoriskt intresse
och tillfällig eller underordnad giltighet.
Såtillvida är Luther en pionjär både för den
religiösa och den historiska bibeltolkningen —
samtidigt. Kyrkohistorikern Karl Holl har
givit oss en samlad bild av Luther som
bibeltolkare; det är ett ytterst givande kapitel.
Den grundtext, som Luther hade att utgå
ifrån, särskilt Nya Testamentet, var dock
otillfredsställande och de hjälpmedel, som
stod honom till buds, knapphändiga.
Därvidlag har den nutida exegetiken det ojämförligt
bättre ställt. Härtill kommer, att även
bibelforskningen — i likhet med de historiskt-
humanistiska vetenskaperna i allmänhet —
sedermera i hög grad befruktats av den nya
historiesyn, som bröt fram vid slutet av
sjuttonhundratalet och slog igenom under förra
seklet för att efterhand bli allmän egendom.
Historien är inte längre ämnad att vara en
tendensiös krönika eller en serie doktriner,
som blivit »vederlagda» — liksom Mozart inte
har vederlagts av Beethoven! Ej heller har
historikern någon fullmakt att förkasta eller
acceptera, upphöja eller förnedra historiska
personer och händelser. Hans åliggande är att
försöka förstå och rekonstruera. Visserligen
medför den relativism, som härav kan bli
följden, särskilda problem; de tryckte på sin
tid hårt en sådan forskare som Ernst Troeltsch
och en hel generation med honom. Men
samtidigt ger den ett skydd mot övergrepp på
historiskt givna individualiteter, som måste
förstås just utifrån sitt »Anspruch».
Religionsvetenskapen — och därmed bibelforskningen
— har haft mycket att lära härav, och de
historiskt givna religiösa företeelserna har
skyddats för anakronistisk kvasikritik.
I samband med den nya historiesynens
genombrott må särskilt erinras om den insats,
som under tiden närmast före sekelskiftet
1800 gjordes av Johann Gottfried Herder,
vilken om någon förtjänar epitetet det
historiska medvetandets fader, och därmed den
humanistiska bildningens befrämjare framför
de flesta andra i nyare tid. Man kan tänka
på hans storstilade »Ideen zur Philosophie der
Geschichte der Menschheit», 1784—91. Men
även som bibelforskare var Herder verksam
i samma anda. Därom vittnar vältaligt hans
1782—83 utgivna arbete »Vom Geist der
Ebräischen Poesi. Eine Anleitung für die
Liebhaber derselben und der ältesten
Geschichte des menschlichen Geistes», ett verk,
som än i dag förmår avlocka fackmännen
oförbehållsam beundran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
