- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
395

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Konsertkrönika. Ny svensk musik II. Av Bo Wallner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Konsert krönika

jande förnyelse. Inte alltigenom visserligen,
men vad av hurtfriskt eller uttunnat
allmängods, som gjorde sig påmint främst i finalen,
vill man gärna uppfatta som reminiscenser av
tidigare »serenadskriverier». I symfonin hade
dessa element i varje fall svårt att smälta in.
Frågan är dessutom om inte finalens
beteckning, »agitato», går emot musikens verkliga
karaktär: ett livfullt konserterande utan
djupare andetag. Tematiskt erbjuder denna sats
emellertid det intressantaste materialet — 1 ö.
inte så litet påverkat av den hindemithska
musan: det blir sålunda på bearbetningen som
missgreppen skall skyllas. Det visar sig också
att tonsättaren inte haft kraft nog gestalta
denna sats så som utgångsläget, motiven,
erbjuder. Återfallen i den stil som bäst
karakteriseras av tonsättarens populära Dans nr 2
för violin och piano och den effektfulla musiken
till baletten Askungen är, som redan antytts,
allt för dominerande. Men att vänta en total
omvändelse vore att fordra för mycket. — En
blick på tonsättarens övriga produktion under
de sista åren ger i viss grad besked om var
man skall söka orsaken till denna brist på
stilistisk enhetlighet. Symfonin är i von Kochs
produktion omringad av en rad uppgifter för
filmen, av en underhållande och välskriven
Lantlig svit för stråkar, av ett divertimento
för flöjt och stråkar — ett av tonsättarens
svagare verk — och av en Serenata giocosa,
stundtals utomordentligt läcker men tyvärr
ända till monotoni malande i den alldeles
speciella divertissementsstilen. Erland von Koch
är en av de få nutida svenska tonsättare som
mer eller mindre målmedvetet strävar efter
att luckra upp sin seriösa opusförteckning med
verk i underhållningssyfte. Och han gör det
med stor fallenhet, ty i hans stil finns en hel
del drag som liksom bär divertissementet inom
sig: den starka betoningen av de rytmiska
medlen ger ju ofta hans musik en dansant
prägel. Det torde emellertid vara svårt att nå
ett verkligt helgjutet resultat i en
förnyelsesträvan i seriös riktning om man samtidigt
producerar verk som inte bara lämpligast kan
hänskjutas till underhållningsmusikens
domäner utan också envist odlas inom ramen för
den stil man vill ut ur.

När Erland von Kochs sista symfoni i sina
bästa avsnitt uppvisar ett nytt ansikte, är
inte detta i första hand en formell
angelägenhet, som han själv vill hävda. I yttersatserna
har stundom kommit in något hetsigt, något
djärvt, som inte fanns där förut, och i den

långsamma satsen liksom i ett insprängt
adagio i finalen — en vacker deklamerad
kanti-lena i solovioloncellen ■— blommar lyriken.
Här bär motiven på ett sätt som aldrig
tidigare i von Kochs musik.

Ett verk mitt emellan två skeden i
tonsättarens utveckling eller bara ett gästspel i
»främmande» land, det är frågan. Men svaret
ges inte denna gång — möjligen efter nästa
verk.

Hilding Hallnäs’ plats i svensk tonkonst
ligger inte långt bort från Erland von Kochs:
han är född 1903 men började på allvar
komponera senare än denne. Liksom von Koch
har Hallnäs ända från begynnelsen varit en
ivrig förespråkare för mellangenerationens
mindre komplicerade syn på de musikaliska
problemställningarna. Han saknar för den
skull inte en egen profil. Vad som i första
hand skilj t honom från stockholmskollegorna
har varit hans romanskonst, stundom
dröm-artat finstämd som i cykeln »Nordiska
stämningar» till dikter av Gunnar Ekelöf eller de
tidiga Goethe-sångerna. En annan personlig
sida har varit en arkaiserande strävan, där en
större kyrkokantat (skriven för invigningen
av Johannebergskyrkan i Göteborg där
Hallnäs är organist) är det tyngst vägande verket
hittills, åtföljt av några intressanta motetter.
Lägger man samman dessa intryck, skulle
man få en ungefärlig föreställning efter vilka
linjer man bör söka förstå Hallnäs’ musik.
Exakt vill naturligtvis karakteristiken inte
utge sig för att vara —- de finaste personliga
nyanserna är alltid svåra att fånga i ord: den
gäller därtill inte alls inför tonsättarens sista
verk, en stråksymfoni.

Det var varken med större eller mindre
förväntan än vanligt inför ett nytt verk av en
tonsättare vilke man trodde sig ha lärt kännan
ganska ingående, som anmälaren en höstkväll
kopplade på radioapparaten för att avlyssna
ett framförande av denna Hallnäs’ nya
symfoni för stråkar. Konserten blev, i all
obe-märkthet f. ö., en av de intressantaste under
hela säsongen. Det tonspråk som man här
mötte skilde sig avgjort från allt tidigare i
Hallnäs’ produktion. I stället för arbete med
korta motiv — i gestaltningen i stort inte så
olik Wiréns musik —- hade kommit en linjär
högspänning. Hetsiga, motoriska rytmer,
djärvt formad tematik och fränstämföring Men
inte bara detta. Lyrikern kom också till tals,
intensivare än någonsin tidigare, därtill
stilistiskt enhetligt med yttersatserna. Det får

395

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0437.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free