Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Konsertkrönika. Ny svensk musik II. Av Bo Wallner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B o Wa lin er
komma på framtida musikskriftställares lott
att söka utröna om denna radikala förnyelse
innerst bottnar i en personlig kris — om nu
inte betydelsen av sådana klarlägganden oftast
överdrives: glädjande att notera i dag är den
sällsynta vitalitet som måste ligga bakom ett
verk som stråksymfonin. — Dock inte bara
rosor . . . Först bör betonas att det tonspråk
som Hallnäs här tillägnat sig inte betyder
någon ny stilistisk landvinning för
musikutvecklingen i stort: det får vara någon måtta
på fordringarna. Förnyelsen får helt tillskrivas
Hallnäs’ egen musik. Det torde därtill inte vara
svårt att fixera åtminstone en av förebilderna:
Gösta Nystro°m. Återklangerna av dennes
musa blir ibland ganska påtagliga. Eller skall
man tolka dessa stilistiska erinringar som ett
tecken på att en västsvensk tonsättarfalang
håller på att växa fram? Till sist ännu en
anmärkning som inte enbart avser
stråksymfonin utan de flesta större kompositioner av
Hallnäs, sålunda även den några år gamla,
stämningsfulla Sinfonia notturna, som
spelades i Konsertföreningen. Musiken gör sällan
intryck av att vara alltigenom organisk, den
tycks uppdelad i större, sinsemellan ganska
isolerade grupper, sedan må den tematiska
släktskapen vara aldrig så påtaglig. Detta kan
möjligen tyda på svårigheter att gestalta i
stort: om ett linjärt skrivsätt är
radikalmedlet mot dessa brister återstår att se.
Under betydligt solennare former än
Hallnäs’ symfoni fördes Gösta Nystroems med
spänning väntade Sinfonia del Mare till dopet i
Göteborgs Orkesterförening och i radio. Vilken
vikt man även i dagspressen lade vid detta
verk framgick tydligt nog av långa och i flera
fall synnerligen värdefulla recensioner. Någon
ingående analys och värdering av verket skall
inte här presenteras: den skulle bara bli en
upprepning av vad som redan sagts i andra
sammanhang.1 I dessa spalter skall endast
beredas plats för några reflexioner kring
verkets uppbyggnad.
Den formella principen i Gösta Nystroems
Sinfonia del Mare är en vågrörelse, i sina
största gestalter två mot varandra
kontrasterande satstyper, en långsam kantabel och en
scherzoartad med häftiga dramatiska accenter.
Växlingarna mellan »stiltje och storm»
omsät-tes verket igenom till synes i de minsta
detaljer. Denna dynamiska utgångspunkt har
uteslutit en formgivning efter konventionel-
1 Recensioner av verket publicerades i pressen
lördagen den 26 mars 1949.
lare snitt. Verket inleds och avslutas med en
uthållen ton, »horisontlinjen», som tonsättaren
kallat den, vilket klargör i hur hög grad
denna musik är visuellt inspirerad dock utan att
någonsin snudda vid ett tvivelaktigt
program-musikaliskt innehåll. —■ En schematisk
uppställning av satserna ter sig sålunda: lento
— allegro -—■ lento — largo — allegro —
lento •— allegro ■— lento. Helt klargörande
är inte uppställningen, då, för att endast
nämna några exempel, den inledande
lento-satsen är tvådelad, det med »largo» betecknade
avsnittet utgöres av en romans, till Ebba
Lindqvists dikt »Det enda», den avslutande
långsamma satsen i sig bär såväl motiven från
inledningen som romansen. Allegrosatserna är
med små förskjutningar identiska. — Vi får
under alla omständigheter fram en slags
båg-form •— och detta är det viktiga. (Läsaren
kan tänka sig kurvans bas vid »horisontlinjen»,
dess höjdpunkt vid romansen.) Denna
formprincip är inte enastående; man träffar på den
då och då i nyare musik. Ett klassiskt vordet
exempel är Bela Bartoks femte
stråkkvartett. Man kan dock föra tillbaka
bågforms-tanken till romantiken. Här skall bara
erinras om det säregna sätt på vilket Franz
Berwald i sina symfonier brukade placera
scherzot: inskjutet i den långsamma
mellansatsen. I samme mästares stråkkvartett
Essdur är tanken konsekvent genomförd
därigenom att första satsen även lämnat stoff till
finalen. Det blir dock en betydelsefull skillnad
mellan den berwaldska bågformen och den
bartokska. I det förra fallet rör det sig
knappast om något annat än en originell
gruppering — som naturligtvis dikterats av känslan
för musikverkets balans — i det senare om en
för ett hela verkets rörelsesätt och dynamik
avgörande idé. — Att författaren till dessa
rader inte blivit helt övertygad om att
bågformen varit den lyckligaste lösningen av
havssymfonins formproblem grundar sig i
första hand på känslan av att den upprepning
som ju ligger i själva begreppet bågform ■—
och som också kommer till synes — inte
medför tillräckliga kontraster för att hela tiden
kunna fånga intresset. När man kommit på
andra sidan av kulmen-romansen, är ju nästan
allt väsentligt sagt, eftersom tonsättaren
disponerat sitt material så att det
stämningsanslag som varje avsnitt har att meddela
kommer i dagen redan första gången det
presenteras. Det återstår alltså en halv symfoni,
som i allt för stor utsträckning endast upprepar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
