- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioåttonde årgången. 1949 /
398

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Konsertkrönika. Ny svensk musik II. Av Bo Wallner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bo W alin er

Erik Bäcks stråkkvintett vid en av Fylkingens
lördagsmatinéer. Verket anknyter strukturellt
till den i förra årets krönika behandlade andra
stråkkvartetten — det motiviska materialet
är t. o. m. delvis identiskt — och är så till vida
överlägset sin föregångare som kvintetten
utformats konsekventare enligt de nya
riktlinjer tonsättaren arbetar efter sedan
sommaren-hösten 1947: ett utpräglat
expressionistiskt tonspråk, snarare med utblickar mot
Bartok och Stravinskij än mot de tidigare
idealgestalterna Palestrina, Bach och
Hindemith. Av det upphöjt objektiva som ännu
kännetecknar den första stråkkvartetten och
Johannesmotetten finns här intet.

Sällan har ett musikverk väckt så upprörda
stämningar i Stockholms musikkretsar som
denna kvintett. Stridsyxan kastades av en så
när som på två tidningar —• AT och
Svenska Morgonbladet — enig press: ett
dumdristigt verk, oskönt, osjälvständigt
(Hindemith skulle vara den andlige fadern!),
oskickligt. Den olyckligt valda titeln »Exercitier»,
som syftar på verkets tillkomst i en tid av
inre sökande, av andlig kamp, missförstods
medvetet (?) att gälla endast de tekniska
problemen. Tonsättaren borde ha låtit dessa
kompositionsförsök stanna hemma i
skrivbordslådan. — I stridens hetta fick alla dessa
negativa omdömen av den försvarande
gruppen unga konstnärer gälla som direkt felaktiga.
Hade man inskränkt sig att kalla dem
missvisande hade väl sanningen kommits närmare.
Att Sven-Erik Bäcks stråkkvintett äger
tekniska brister och avsnitt som verkar mindre
inspirerade torde inte gå att bortresonera: allt
detta förstärktes också av ett ofullkomligt
utförande. Med erkännande av dessa
ofullgångenheter måste dock med eftertryck
betonas att den omdebatterade kvintetten
i sina bästa delar utmärkes av en
gripande andlighet i uttrycket, av ett tonspråk
som därtill, allteftersom det mognar och
rensas från oväsentligheter, tenderar bli ett av
de originellaste i svensk musik av i, dag. I
första hand går tankarna till ett egenartat
rörelsemanér förträffligt illustrerat i det
förslagsmotiv som inleder den första stora
utvecklingskurvan i den andra stråkkvartettens
inledningssats: mer egensinnigt, buttert till
sin karaktär än smidigt, själva rörelsen sker
inte sällan explosionsartat. En fara för Bäck
är den dominerande roll som uttrycksviljan
får. Formell fullgångenhet och instrumental
hänsyn ställs inte så sällan i skymundan.

Debatten för och mot den moderna musiken
aktualiserades strax efter nyår genom den
njugghet som från den statliga
tonsättarsti-pendiekommitténs sida visades landets yngre
musiker. Häftig tidningsdebatt följde, vari
bl. a. en högst överraskande omgruppering
skymtade i de stockholmska musiklägren. En
musikanmälare som gjort sig känd som en
modernismens vedersakare, som
»idiotförkla-rat» såväl Nielsen, Bartok som Hindemith
ställde sig på de yngres sida. Motivet var
klart: det gavs ett tacksamt tillfälle komma
åt stipendiekommitténs sekreterare, Kurt
Atterberg. Så hade debatten fläckats av
personliga antipatier, som låg fjärran från vad
saken egentligen gällde, för att snart dras ned
på ett rent löjeväckande plan. Slutvinjetten
stod också i Grönköpings Veckoblad.

I första hand kan emellertid striden inte
sägas ha gällt några enstaka unga tonsättare
utan en ganska allmänt utbredd farhåga att
den moderna musiken skulle få en allt för
stark ställning i landets musikliv. Ty inte
minst den gångna säsongen har på ett
övertygande sätt visat att det såväl hos den
studerande ungdomen som i målare- och
förfat-tarkretsar finns ett behov av intimare
kontakt med den aktuellaste musiken: exempelvis
den framgångsrika veckan för 40-talets mest
avancerade konstyttringar på
studentföreningen i Lund, bildandet av en
Kammarmusikförening i Stockholm där huvudparten av
abonnenterna utgöres av konstnärer från
andra verksamhetsfält än musiken, och den
nya musikens allt starkare ställning i
radioprogrammen. De onådiga blickar som från
många håll ägnas denna verksamhet har
naturligtvis till inte ringa grad sin orsak i
yrkesavund och vård om den egna torvan. Ännu en
motivering har synts i debatten. Man tycks
på vissa håll laborera med föreställningen att
det skulle existera en speciellt svensk
tonsät-tartyp, som synes ett synnerligen tvivelaktigt
begrepp. Vi står här inte inför en
nykonstruktion. En blick på den svenska musikhistorien
ger oss erfarenheten att de
romans-viskom-ponerande lyrikerna, som det närmast gäller,
inte bara varit de bäst förstådda utan (därför)
också de kvantitativt dominerande. Åt
tonsättare som ägnat sig åt de större
musikformerna, framförallt de instrumentala, har man
ofta i visshet om sin starka ställning haft i
beredskap ord som »konstruktör»,
»oinspirerad», »objektiv», »opersonlig», allt hårda
omdömen i kretsar som nästan undantagslöst

398

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 10 18:48:40 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1949/0440.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free